
Det här är en långpost, en sån där som jag själv inte skulle orka läsa om det var nån annan som skrev den. En sån där post där orden får komma vartefter fingrarna gör sina nedslag på tangenterna. Ärligt, jag vet inte vad jag skall skriva två ord framåt. Märker du förresten att jag duar dig?
Jag har ibland funderat på vilket tilltal man skall använda i bloggen: Du? Ni? Något annat? Vem riktar jag mig till? Jag har så smått kommit fram till att du är lämpligt. Anledningen skall väl vara att du som läser detta är en person, inte flera. Ok, det är möjligt att flera läser bloggen samtidigt, men för det mesta inte bredvid varandra. Skulle det vara på det viset kunde jag ju skriva ni.
Nyss stod Louise Hoffsten utanför min receptionslucka och ställde mig att par frågor. Jag noterade att hon luktade riktigt gott. Det var någon slags kryddig parfym. Sedan såg jag att Povel Ramel stod alldeles bakom henne. De skall spela här snart. När de hade gått tänkte jag: Tänk om det är Povel Ramel som luktade så gott; tänk om det var Povel Ramels naturliga kroppslukt .... frågor jag aldrig kommer att få svar på.

Ska jag ge upp nu? Snart! Jag kom just på att jag skulle gå tillbaks i tiden ett år, och se vad jag skrev då: Just det, jag minns t.o.m att jag skrev det. Måste väl ha varit ungefär lika oinspirerad som nu. Eller om det är inspirerad jag är ... jag vet inte så noga; oinspiration och inspiration är kanske samma sak för mig, jag kanske bara har ett läge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar