Like a rolling stone

På tal om Sisyfos (aka Sisyphos, aka Sisyphus), ni vet han som dömdes att för evigt rulla in en boll och låt den rulla upp en sten för en kulle eller ett berg. Han som alltid tappar taget precis innan han når upp. Har någon tänkt på varför han tappar taget? Man ser ju aldrig när han slinter. Är han helt dum i huvudet? Måste han springa efter stenen varenda gång?

Om jag vore i hans snörsandaler skulle jag urholka en liten grop upptill på kullen. Eller kanske samla ihop en liten hög med småsten, nåt som gör att bumlingen får grepp. Men det kanske är det som är straffet - att kullen är stenhård och väldigt avrundad upptill, att det inte går att lösa situationen så som jag beskrev. Men så ta då kläderna. Och skorna. Äh, jag vet inte!

Många av oss ser nog våra liv som evighetslånga Sisyfosvandringar. Jag gör det definitivt. Men man kan kanske trösta sig med att just det är meningen. För om man ändå till slut lyckas placera stenen på toppen - vad skall man göra sen? Det enda man kan göra då är ju att puffa ner stenen igen.