För två år sedan, idag, började jag blogga. Jäklar vad jag är glad att jag gjorde det! Vilken välbehövlig säkerhetsventil det har varit. Tack Johnny. Tack bloggen. Tack alla som har orkat läsa då och då. Så här lät min absolut första post:
Sitter bakom en ruta, framför en vägg, det är mitt jobb. Jag hör någon tala i telefon i bakgrunden. En kvinna passerade mig nyss, bärandes på ett musikinstrument. Det är kallt där jag sitter. Utanför fönstret är det varmt, det är vår. Jag undrar om jag kommer att tröttna på denna journal. Ibland startar jag upp med saker, men har svårt att slutföra dem.
Skillnaden mellan då och nu är rätt stor. Jag är enormt mycket mer självsäker i mitt bloggande - kan egentligen få för mig att skriva vad som helst, och gör det också. Ofta skriver jag som självterapi. Ibland skriver jag för att jag vill dela med mig till andra av mina erfarenheter eller om jag har hittat nåt kul på nätet.
En ännu större skillnad är mängden poster. Från början var mitt största problem att jag inte kom på något att skriva varje dag. Jag ville skriva varje dag, för jag var rädd att bloggen skulle dö om det inte fanns någon kontunitet. Nu är saken den motsatta - jag skriver alldeles för mycket. Jag skriver mer än vad jag själv vill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar