Sonens Krönika

Min äldsta son går i tvåan på gymnasiet (i skrivande stund). Man kan nog inte säga att han lägger ner själ och hjärta, långt därifrån. Anledningen är väl att han inte kom in på den linjen han ville, och nu bara "betar av" skolan - för att man måste gå på gymnasiet.

Han läser inte böcker och knappt några tidningar. Av någon anledning är han ändå jäkligt allmänbildad, varför vet jag inte; frågar man honom t.ex om vad Colombias huvudstad är, så lär han svara Bogota blixtsnabbt (jag fick slå upp det). Bara ett exempel.

Igår fick han en läxa: Skriv en krönika. Pust och stöööön. "vaddå...krönika?" Men jag sade: "Sätt igång bara, skriv om nåt som intresserar dig." "Vaddå?" "Jamen du är väl intresserad av Star Wars?" Så han körde igång.

Barnens läxor är väl inget att blogga om egentligen, men jag tyckte ändå att "krönikan" gott kunde duga som en bloggpost. Gudarna ska veta att jag själv har skrivit bra mycket mer oinspirerade saker.

Krönika

Just nu går jag, och säkert halva svenska folket i min ålder, och väntar på en sak. Likaså som barnen väntar på tomten, som lejonet i ”Trollkarlen från OZ” längtar efter ett hjärta, som en Big Brother-deltagare längtar efter en hjärna – finns det en väntan och en längtan som är viktigare än alla de andra: väntan på den sista Star Wars-filmen.

Det finns olika typer av nördar. Datanördar som hellre umgås med maskiner än med människor, Star Trek-nördar som hellre vill leva i en annan tid i ett rymdskepp.Det finns till och med nördar som skulle få självmordstankar om de missade ett enda avsnitt av Robinson eller Big Brother.

Jag antar att jag själv kan kallas för nörd. För mig beskriver ordet nörd en person som är så insatt i ett ämne att dom vill lära sig allt om det. Jag själv är så insatt i Star Wars att jag vet nästan all fakta man kan veta.

I nästan 3 / 4-delar av mitt liv har jag väntat på dessa tre sista filmerna. I hela mitt liv har jag väntat, och om ca 2 veckor är det dags. Som soldaterna i andra världskriget väntade på ”Dagen D”, väntar jag på ”Sekunden S” (som jag själv kallar det).
En sådan överdos av nervositet och adrenalin kan jag nästan inte beskriva med ord. Jag kan bara beskriva det som en bomb inuti mig, som långsamt tickar neråt, för att explodera.

Just nu i denna stund när jag skriver detta har jag till och med svårt att hålla pennan i styr. Det känns som om den långsamt växer, för att till slut bli ett lasersvärd.