Ibland, när man liksom kommer igång ordentligt med en post (och dessutom kör med ett mer högtravande språk än man egentligen behärskar), så kan problem uppstå: folk blir lurade att tro att man är vassare än man är - eller mer seriös. Problemet är att kommenterarna tar en på allvar mer än man verkligen förtjänar.
Det går bra så länge man hittar roliga länkar och postar dem, eller om man skojar till det. Då brukar kommentarerna röra sig om glada heja-rop och så, och det är ingen fara, bara att svara; jag har nämligen som policy här på bloggen att svara på alla kommentarer (eller någorlunda alla).
Härom dagen skrev jag ner några tankar om risken att hamna i hat. Det var bara spridda tänka högt-tankar. Tyvärr (eller som tur var) var kommentarerna till den posten bättre, och mer välformulerade än själva posten. Jag fick helt enkelt svårt att svara - nådde inte upp till nivån helt enkelt. Där har vi problemet.
Min med-ljudbloggare (fast hon knappt låter) formulerade sig rätt på pricken: "Johnny, erkänn! - största anledningen till att du bloggar, och till att de flesta bloggar förresten, är ju helt enkelt att du söker bekräftelse". Ja, hon har nog rätt. Kombinationen närhetsfobi light/bloggande är ju helt enkelt oemotståndligt oslagbar, den passar mig. Det gäller bara att sätta ribban på rätt höjd. Det är inte alltid man gör det.
Den här bloggen är avslutad. I över 10 år höll den, men det blev rätt sporadiskt mot slutet. Jag bloggade länge, och man ändras som person med tiden, så eventuella åsikter jag har gett uttryck för kan vara inaktuella. Det KAN vara så att jag tycker tvärtom numera. Men jag låter det ligga. Det är lite kul med ett halvprivat tidsdokument.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar