Moderna museet

Jag vill inte förringa mig själv genom att varna för en lång post, men jag gör det ändå: lång post ahead. Dessutom förekommer ett onödigt stort antal citationstecken. Personer med gott självförtroende skippar såna - inte jag. Jag skriver nu i samma ordning som jag antecknade.

Moderna museet, 24/7 klockan 14. Genast, eller efter en liten stund, märker jag att det är "bättre" än jag trodde det skulle vara. Jag blev mer "gripen" än jag trodde jag skulle bli - å andra sidan hade jag rätt låga förväntningar.

Jag har inte varit på moderna sedan jag var liten, det måste ha varit ett påtvingat skolbesök. Jag hade bara sett det här nya huset på avstånd.

Jag tänker: hela behållningen med att titta på dessa "saker" och målningar är associationerna de skapar, inte "sakerna" i sig själva, utan flödet i hjärnan de sätter igång , de inre bilderna - de man skapar själv.

Lars Arrhenius. "A-Z" Färgfotografier typ C (?) monterade under plexi och laminerad.

En cirka 4x3 meters stor karta över London (?). Massor av tennisbolls-stora runda bilder, kanske övermålade eller kalkerade eller vad vet jag. Placerade i "serier" som går ihop med varandra, möter varandra - skapar sidohandlingar. Till exempel kan man följa en bil genom många skeenden. Bilen passerar en ambulans som så småningom hamnar vid ett akutintag där den går ihop med andra handlingar. Bilen vi följer plockar upp en prostituerad. På vägen dit möter de en dam som några bilder bort dör. Osv, osv. Snyggt. Väldigt "webbigt".


Edward Kienholz.
"Mentalsjukhuset"

En cell av trä. Man tittar in genom celldörrs-fönstret. Därinne, på ett par tvåvåningsbritsar ligger ett par intagna. De ligger på sidan med ansiktena mot "oss". Men det är inte ansikten, det är fönster, avrundade hjälmfönster. Inuti deras huvuden ser man något fladdra. Den övre intagne är uppäten/inramad av en haj i neon.

Allt eftersom jag går omkring och tittar så märker jag att jag får "mer ut" av sakerna jag tittar på om jag inte läser vilka konstnärernas (eventuella) intentioner var.


John E Franzén.
"Hells Angels of California, United States of America"

Äh, jag vet inte - känns mest spekulativ. Visst är målningen känd och så men ... äh, jag vet inte.


Georges Braque och Picasso "ger" mig ingenting alls.

De ryska futuristerna "ger" däremot. Modellen av Vladimir Tatlins torn ger sköna retrofuturistiska rysningar.

Bland surrealisterna hittar jag ett huvud gjort av Wilhelm Freddie. Huvudet är tillverkat redan 1936, och att han kunde förutspå dagens head-sets känns skumt. Han missade lite på utformningen bara.

Kan en blogg vara konst? Kan min blogg vara konst? Då menar jag inte att man fyller den med konst eller att man skriver om konst; kan bloggen i sig själv vara det? Jag tror det. Inte min. Inte just nu. Men jag tror att det är möjligt att en blogg skulle kunna vara konst.

Jockum Nordström. Jag ville egentligen inte gillla Jockum (sedär! en slogan att trycka på t-shirts för fansen: Gilla Jockum). Jag har en kompis som känner honom och därför så att säga "går igod" för hur bra han är. Därför motståndet; jag vill upptäcka själv. Men han var bra, om nu jag ska bedöma. Jag gillade det jag såg. Jag blev inspirerad, ville teckna själv, ville köpa en blyertspenna och en scanner.

Om min vän Paola smälte samman med Tolkien och sedan knarkade lite (men bara lite), så skulle nog den varelsen teckna (och göra kollage) som Jockum. Jag tror det i alla fall.

En sak som Jockum Nordström hade gjort hette "Office petting". Tavlan var nog rätt sexuell på nåt vis, och man såg bland annat en man som låg på mage och slickade en kvinna mellan benen. Kvinnan stod på knä framför honom, vänd mot honom. Fatta hur långt bakåt han fick böja sin nacke. Jag rös. Om jag hade varit honom så hade blodflödet till mitt vänstra öga ha stängts av och synen hade försvunnit. En gråhet hade brett ut sig över ögat. Detta har hänt mig några gånger, men inte i situationer som denna.

Barnens målarrum sög mig åt sig. Jag gick in. Jag ville så hjärtskärande gärna sitta där och måla. Men jag är 41 - ungefär trettio år för gammal, så jag gick ut - ville inte göra mig löjlig.

Allt detta har jag skrivit på små papperslappar. I skrivande (men inte bloggande) stund sitter jag på en cafébalkong med utsikt mot Wasamuseet.

Jag är egentligen ingen konstintresserad person. Att jag är en person står helt klart. Att jag möjligen kan uppfattas som konstig står sådär halvklart. Är jag en intresserad person? Kanske alltför sällan. Men jag var intresserad på moderna museet idag - av konst.

Jag gav museet tre timmar av mitt liv. Sämre kunde jag ha spenderat dem.