En stor sanning

Det går en serie som heter Fenomen på trean. Det händer att jag tittar på den. Inte så att jag följer den, utan bara när den råkar gå samtidigt som jag sätter mig ner i soffan och slår på tv:n. Det är verkligen ingen särskilt gripande eller djup serie - utom för mig; jag har på något vis fastnat för den.

Huvudpersonen, Declan Dunn, spelas av Adrian Pasdar. Han har väl egenligen bara haft ett par "höjdpunkter" i sin karriär: rollen som "Chipper" i Top Gun och som "Frankie Taglialucci" i Carlitos way. I det stora hela verkar han vara en dussinskådespelare, och är det i mina ögon också.

Declan flankeras av Dr. Peggy Fowler (Rae Dawn Chong) och en bit in i serien: Miranda (Alisen Down). De är inte heller speciellt märkvärdiga. Men de tre tillsammans, ihop med knasiga fattigmans-Arkiv X-historier, då skapas lite söndagseftermiddagsmagi i soffan för mig. Ingen stor magi, kanske bara ett snett leende på läpparna - men man får nöja sig med det lilla.

Och som i alla vardagsövernaturliga eftermiddagsserier brukar varje avsnitt avslutas med att någon säger något vardagsfilosofiskt "visdomsord". Idag sade en döende polisman, som som blev skjuten, men efter en mindre tidsreseincident istället fick en hjärtattack = han var menad att dö, det var ödet:

Man kan inte ändra på det förflutna.
Men man kan ändra framtiden.

Det slog mig, trots att det är sånt som skulle kunna stå i en almanacka, att detta är en stor sanning.