Jag kan ha varit 18. Tjejen som hade varit föremål för nån slags outvecklad kärlek från min sida i några år sade: "Men Johnny, jag är inte kär i dig". Vi var på något ställe på Kungsgatan. Vandringen hem till min lägenhet, som låg en kvarts promenad därifrån, kändes tung - nedbrytande. Den vandringen hem etsade sig fast i mig, satte ett spår.
Ett par år senare. Jag sitter på Skinnarviksberget med en tjej jag just har träffat. Vi hånglar och tittar ut över riddarfjärden och solen håller på att gå upp. Av någon anledning måste jag hem, jag kanske ska jobba. Jag cyklar över Västerbron i en livsfarlig hastighet. Jag har en upplyftande känsla i bröstet. Den cykelfärden etsar sig fast i mig, sätter ett spår.
Jag vet inte varför jag kom att tänka på dessa båda händelser idag. Kan det ha varit ljuset, temperaturen, årstiden? Jag funderar ett steg längre: tar dessa spår ut varandra, och blir lika med inget spår alls? Eller blev jag visare - blev jag mer mig?
Den här bloggen är avslutad. I över 10 år höll den, men det blev rätt sporadiskt mot slutet. Jag bloggade länge, och man ändras som person med tiden, så eventuella åsikter jag har gett uttryck för kan vara inaktuella. Det KAN vara så att jag tycker tvärtom numera. Men jag låter det ligga. Det är lite kul med ett halvprivat tidsdokument.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar