"Min" lägenhet

I försomras fick jag reda på att jag har fått en större lägenhet, en fyra. Hurra! sade jag. Jag hade ansökt och eftersom ingen annan hade nappat på denna lägenhet gick den till mig.

Jag tackade ja - naturligtvis, för att jag bor i en tvåa nu, och får en fyra utan att gå mer upp än en tusing i hyra. Jag har inte skrivit kontrakt ännu, men i november flyttar jag dit.

Såhär var det. Jag fick en lapp med ett telefonnummer att ringa, för visning av lägenheten. Någon Abaly förmodades visa mig sin lägenhet. Jag ringde, och ringde, och ringde - hela sommaren. Inget svar.

Varje dag cyklade jag dit och glodde på ett gäng ständigt nerdragna persienner. Bor någon där? frågade jag mig, det verkar ju inte så.

Jag började fantisera. Är det en knarkcentral? En flyktinggömma? En eremit? Kanske en som blivit vräkt och som inte vill visa upp sin lägenhet av pur ilska. Lägenheten fick mytiska dimensioner i min tanke.

Så idag. Jag cyklade förbi. Någon satt på balkongen. En rätt ung snubbe, tjugofem kanske, lite ryskt utseende, musklig. Han hade svarta solglasögon och brottarlinne, och satt på balkongen och solade och lyssnade i hörlurar.

Abaly! ropade jag, heter du Abaly? Snubben svarade inte. Men jag stod på mig och gick över till engelska. Han verkade förstå, lite (med betoning på mycket lite). Are you Abaly? No, me not understand much.

Men vi klickade hyfsat ändå, så jag blev inbjuden på en visning. Lägenheten var rätt fin, möjligen i behov av en fet målning av - allting.

Det var tomt. Inte ens en telefon (därför hade ju ingen svarat på hela sommaren). Inte en tavla. Inte en matta. Inte en tv. Inte något - utom två madrasser. Jag fick det till att där bodde ryssen(?) och nån kompis till honom.

Antagligen hyr nämnde Abaly ut lägenheten i förtiofjärde hand. Snubben, som inte hade hört talas om eller kände Abaly, var nog svartjobbare. Men man kan ju vara trevlig för det. Han bjöd på en kaffe.