Vem är denne självmordskandidat egentligen? Man kan ju undra när man läser sånt som föregående post. Man kan tänka: Jaha, där har vi en dyster och deppig typ som befinner sig under isen mitt emellan två vakar ungefär.
Såhär är det. Jag sitter ofta framför datorn på jobbet tio timmar i streck. Humöret går upp och ner. Hade jag varit hemma en dag hade jag inte tänkt på saken - ena stunden är man munter, och nästa tvärtom. Så flyter tiden på och allt mynnar ut i nåt slags: Jaha.
Framför datorn - och det är detta som är bloggandets förbannelse - kan man plocka upp en tillfällig känsla medan den uppfyller en, och sätta den på pränt direkt. Föga funderar man på att den dystra känslan en halvtimme senare är som bortblåst, och då är det redan postat; den som läser posten tänker att: Sådär mår tydligen den som skrev detta.
Det är det jag menar med förbannelsen. Ofoget är nog ett bättre ord egentligen, för nätet fylls av strunt och självterapi; man kan lika gärna skriva ner känslan på ett papper, och elda upp det när känslan har gått över.
Å andra sidan kan det kanske vara skönt att läsa om någon som mår på något sätt - man kanske känner likadant och blir tröstad. Ja vad vet jag. Folk (och jag med) skriver ju som de och jag vill.
Den här bloggen är avslutad. I över 10 år höll den, men det blev rätt sporadiskt mot slutet. Jag bloggade länge, och man ändras som person med tiden, så eventuella åsikter jag har gett uttryck för kan vara inaktuella. Det KAN vara så att jag tycker tvärtom numera. Men jag låter det ligga. Det är lite kul med ett halvprivat tidsdokument.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar