Häromdagen skrev jag att det kändes som fredag. Nu är det i alla fall fredag, och som vanligt såhär i slutet på veckan känner jag att mina tankar är av allmänt intresse. Om jag hade några - det är märkvärdigt tomt i huvudet just nu.
Jag brukar börja såna här skrivarposter genom att bara skriva något, sedan brukar det flyta på av sig självt. Inte nu. Man tycket ju att efter en hel dag så borde det finnas något att rapportera, men det gör det inte. Så då tar jag till ett knep, jag berättar om mina grodor.
Om bara två veckor flyttar jag och då det är adjöss med groddamm (låter som god damn) och grodor. Jag flyttade på ett nyfallet lövtäcke och kollade ner genom den mörka ytan i förrgår, stoppade ner ett finger och kände kylan. Ingen kan leva i det här, tänkte jag. Men det fanns liv.
En ensam stackare kryssade runt därnere nära botten. En outvecklad figur; svans, rudimentära benstumpar och inga armar. Den simmade runt rätt planlöst, undrade nog var alla kamrater fanns, letade efter föda. Men algerna har slutat växa, och hans kamrater lämnade dammen i slutet av sommaren. Nu simmar den runt i mörkret.
Jag funderade på att barmhärtighetsdöda den. Men vad vet jag om dess tankar - det kanske är så att en del yngel aldrig utveckas vidare. Att den inte tänkte vuxna tankar - att den var nöjd som det var. Men ändå, den såg ju så ensam ut. Jag kände sympati med den, så jag lät'en va.
Den här bloggen är avslutad. I över 10 år höll den, men det blev rätt sporadiskt mot slutet. Jag bloggade länge, och man ändras som person med tiden, så eventuella åsikter jag har gett uttryck för kan vara inaktuella. Det KAN vara så att jag tycker tvärtom numera. Men jag låter det ligga. Det är lite kul med ett halvprivat tidsdokument.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar