Mörkt igen - Sommaren och kylan och mörkret 2

Jag sitter fortfarande på samma stol som jag satt på i morse, när jag skrev om vintern och sommaren. Tio timmar har passerat. Jag hade en rast vid pass mitt på dagen, men jag tog inte chansen att gå ut - jag gick och satte mig på en bänk i en kulvert och läste en tidning. Och nu har mörkret fallit igen.

Det är lustigt hur humöret följer solen. Ju mörkare det blir, desto deppigare blir jag. Jag såg solen en stund förut idag, genom ett fönster, men mer blev det inte. Antagligen hade jag kunnat hålla humöret uppe nu, om jag hade gått ut på rasten.

Jag är så pass löjligt okomplicerad att när jag om sommaren ligger på gräset och solar mig, då kan jag märka hur humöret styrs fram och tillbaks av att små moln passerar solen; sol - glad. Moln - deppig. Om någon tjuvkikade på mig skulle de antagligen få se mina mungipor åka upp och ned.

Ljusterapi - kan det vara något? Jag kanske är en sån som det skulle bita på. Jag undrar om man kan tillverka sin egen ljusterapi.

Så sitter jag fortfarande här. Allt är stilla. Inga bilar passerar på gatan utanför. Inga människor. Jag längtar lite efter att få dricka sprit. Hur moget är det på en skala? Men faktum är att sprit lättar på den mörka slöjan något. Inte mycket, och inte länge, men något.