Den inre bilden av en rutten pelikan

Det är märkligt hur man funkar och tänker. Nyss satt jag och skummade igenom de senast uppdaterade bloggarna på Nyligen. Jag såg att Bengt hade skrivit något, och när han har gjort det så läser jag alltid. Rubriken var: "Metan från växter och självdöda trutar", och handlade om exakt det.

Det lustiga var att jag direkt fick en inre bild. Antagligen i brist på att Bengt inte hade illustrerat posten med någon bild. Min inre bild var en död, puttrande, uppsvullen pelikan (!). Inte torr och fnöskig som pelikanen på bilden här intill, utan ... jäsande.

Jag är rätt skicklig på att analysera folks drömmar (på ett icke-freudiskt sätt) - jag brukar ganska snabbt kunna koppla drömbilderna till vad den och den har sagt eller vad som har visats på teve och så vidare. Antagligen måste jag tyda min inre bild på samma sätt.

Okej:

Pelikanen - Bengt nämnde trutar. När jag surfade runt på nätet för några timmar sedan hamnade jag på ett par sidor om semesterorter i Florida. Troligen måste jag ha sett nån pelikan på nån av bilderna utan att tänka på det, och den bilden låg närmare i mitt minne än trutar.

Död - Ja, Bengt skrev ju om att trutarna dör, och självdöda - det låter ju inte precis som någon som har blivit sliten i stycken.

Jäsande, puttrande - Självklart kom den bilden från min surdegspost.

Svårare än så var det inte. Sånt här är intressant. Man kan fundera på om inte allt man ser, gör och tänker på funkar som med min inre bild. I själva verket kanske allt - alla våra tankar, föreställningar och fördomar behöver plockas isär och tydas. Åtminstone då och då.