Ståplats

Biltullarna har skapat trängsel på pendeltågen. Visst kan vi skylla på vagnfel, dörrfel, spårfel och inställda tåg på grund av vad som helst och fan och hans moster, men nog tycker jag att många medpendlare nu för tiden är misstänkt lika den typiske bilisten. I morse var det extra trångt; ståplats naturligtvis. Och på varje station klev det på ännu fler.

Droppen som fick min inre bägare att rinna över kom vid Farsta strand. Då klev det på en hel drös människor, och den människa som hamnade snudd på kind mot kind med mig hade bleka, födelsemärkliga och glest skäggiga kinder. Då och då blåstes dessa kinder upp som på en groda, för att strax därpå liksom implodera, med ljudet av lungsotshostningar som soundtrack till den alldeles för närgångna bilden. Rena bacill och virus-multimediashowen på morgonens pendeltåg var det.

Biltullarna må vara nyttiga för gatuluften. Men följden har blivit att inandningsluften för oss pendlare har försämrats. Det är ståplats mest hela tiden. Sitter man på pendeltåget så har man i alla fall minst en meter till närmsta ansikte, och säkert nästan en halvmeter åt sidan. Stående kan avståndet teoretiskt vara på grovhångelavstånd. Det orättvisa med biltullarna är att de som fortfarande tycker sig ha råd att åka bil, de kan välja vem de vill grovhångla med, och det kan inte vi ståplatsresenärer.