Hmm ... få se nu. Jo, jag var väl ungefär tio år gammal - kanske elva, tolv förresten. Jag brukade cykla omkring nere i Trångsunds villaområde. Själv kom jag ju uppe från hyreshusen, så det kändes lite främmande där nere. Trots att jag hittade överallt och prakatiskt taget vuxit upp bakom varenda sten, gran och gatukorsning i Trångsund, så kändes det lite främmande. Åtminstone fanns det bättre backar där.
En gång stötte jag ihop med Jxxxx Hxxxxxxx och hans gäng. De var säkert fjorton eller femton år gamla. Mycket större och starkare än jag. De stod i vägen - jag var tvungen att stanna. Blev omringad. Blev rädd.
- Vad heter du?!
- Johnny.
- Här är en tjugofemöring. Du ska svälja den.
- Nej.
- Svälj tjugufemöringen för fan!
Jag stoppade tjugofemöringen i munnen och låtsades svälja. Antagligen grinade jag också, jag minns inte. Hxxxxxxx och gänget skrattade ut mig. Jo, jag grinade nog. Sedan tröttnade de och drog. För dem var det en liten grej som de förmodligen glömde rätt snabbt - jag minns det än.
Åren gick. Jag var fortfarande rädd för den där Jxxxx. Såg jag honom på avstånd tog jag en annan väg. Efter ett par år kände han säkert inte igen mig. Men jag kände igen honom. Jag var säkert glömd, men det var inte han.
Åren gick och jag hade varit simmare i några år nu, och började bli stark. Med muskler följde självförtroende. Rädslan började vändas till en längtan att möta honom; fan vad han skulle få stryk! Det hände till och med att jag tog små omvägar på väg till tåget i hopp om att få syn på honom. Men jag såg honom aldrig.
Jag har inte sett honom på tjugofem år. Antagligen hade han redan flyttat från Trånkan när jag gick omkring och hoppades möta honom. Han kanske inte lever längre - risken finns, för på den tiden var sniffning det naturliga steget på mobbning, och sen kanske knark. I vilket fall så minskar möjligheten till ett sammanträffande med åren. Jag skulle självklart inte känna igen honom. Men det kanske är lika bra, för nu är mina ihopsimmade muskler lika försvunna som Jxxxx Hxxxxxxx.
---
Andra bloggar om: mobbning, hämnd
Den här bloggen är avslutad. I över 10 år höll den, men det blev rätt sporadiskt mot slutet. Jag bloggade länge, och man ändras som person med tiden, så eventuella åsikter jag har gett uttryck för kan vara inaktuella. Det KAN vara så att jag tycker tvärtom numera. Men jag låter det ligga. Det är lite kul med ett halvprivat tidsdokument.
5 kommentarer:
han lever allt än din ovän, fastän inte i trånkan utan på söder i stockholm. nuförtiden skrämmer han bara gamla tanter och barn.
shifra: Åfan. Fast ovän låter för mäktigt. Antagligen visste han inte ens vem jag var redan då det begav sig, och ännu mindre nu. Nå, jag är glad att han lever i alla fall.
Min pappa jimmy hessling avled i april i år.. tyvärr alldeles för tidigt..
Å, beklagar. Om du vill tar jag bort namnet. När jag bloggade på den tiden fattade jag inte, eller ville inte fatta, att man inte kan hänga ut folk hur som helst. Säg bara till så tar jag bort det.
Skicka en kommentar