Innan jag ska till att somna brukar jag ligga där i mörkret och fantisera. Ofta bygger jag upp en slags verklighet i miniatyrformat. Ofta handlar det om att jag sitter i ett rymdskepp eller en ubåt, att jag helt enkelt befinner mig i en varm och ljus bubbla, med ett stort och kallt mörker runtomkring mig. Det är ingen handling, utan bara en slags statisk drömbild.
Genom åren har jag kunnat fantisera rätt bra, till och med under dagtid. Har jag haft det allmänt tråkigt - kanske när jag har gått en lång sträcka - har jag kunnat bygga upp ett litet scenario som har fått tiden att gå; små händelser, situationer - fantasier bara.
Men igår kväll, när jag låg där i sängen, så ville det sig inte. Jag fick för mig att jag skulle tänka att jag låg i ett litet rum, högt uppe i ett stentorn. Tornet skulle vara flera hundra meter högt, och rummet skulle vara kalt och av sten, välvt tak och jag i min säng i mitten. Men jag kunde inte - det blev ingen bild.
Ibland kan det vara trögt, så jag försökte med att jag låg alldeles när marken istället. Det gick inte heller. Det enda jag kunde tänka var att jag låg där i min egen säng, och inget mer. Jag blev lite orolig, inte mycket, mest fundersam kanske; hade jag tappat min fantasi?
Jag kan tänka mig att man kan tappa många delar av sig själv under sin livsvandring. Delar som ligger utspridda längs ens spår vid dikeskanten. Där kan ligga kondition. Där kan ligga munterhet. Kanske ligger sexlust där och skräpar en bit bakåt. Kanske synen eller hörseln rentav. Mycket kan man tappa som människa men ändå fungera; promenera vidare.
Så tänkte jag, och kom fram till att sin fantasi, sin förmåga att bygga upp inre världar och verkligheter - den vill man bara inte tappa. Utan den blir vandringen seg och tom. Har man tappat sitt inre liv ska man nog stanna upp lite, vända sig om och gå tillbaks en bit. Om det nu går.
---
Andra bloggar om: fantasi, dagdrömmar
Den här bloggen är avslutad. I över 10 år höll den, men det blev rätt sporadiskt mot slutet. Jag bloggade länge, och man ändras som person med tiden, så eventuella åsikter jag har gett uttryck för kan vara inaktuella. Det KAN vara så att jag tycker tvärtom numera. Men jag låter det ligga. Det är lite kul med ett halvprivat tidsdokument.
4 kommentarer:
Ja, så är det verkligen!
Fick jag inte annat på skapelsens dag, så fick jag en hel drös med fantasi, eller kanske mera .. en slags naiv glädje över småttigheter.
Å, vad jag är glad över den.
Och ååå, så hemskt det vore att förlora densamma!
För att inte tala om när sjukdom, - som i min mammas fall - då t.ex. Alzheimer fördärvar en hjärna och inget längre blir sig likt.
elisabet: Alzheimer - jag undrar om det inte är bättre att dö ... fast man vet ju inte.
undrar om man vet om att ens fantasi är bortblåst?
tror att om det blir så , då har man nog redan tappat en stor del av sig själv och det är kört att hitta tillbaka........
el: Min var bortblåst igår. Men det kanske blir så med åldern, att man måste krysta igång den ibland.
Skicka en kommentar