Bra fråga från Desireé: "Har du blivit språkpolis?" Nej det har jag inte, men jag har faktiskt klankat ner på en del språkliga konstigheter på sistone. Aldrig på syftningsfel eller stavningar hos andra bloggare, utan bara på sånt jag hittar i kvällstidningarna.
Naturligtvis - att vara bloggare är att vara mycket friare än någon journalist; vi har ingen makt att tala om, och därför kan vi tillåta oss att till exempel stava ost som oscht, om vi skulle känna för det. Journalisterna är utbildade, har makt att påverka och dessutom säljer de sin ord.
När man betalar för något har man rätt att klaga om det inte håller god kvalitet, och det är därför jag ibland raljerar över de få fel jag hittar. Att läsa en blogg är gratis, och det kan lika ofta visa sig vara språkets ragnarök man råkar titta på, som riktigt god litteratur. Bloggar är som kinderägg på det viset, men gratis.
Men språkpolis är jag inte. Jag är helt enkelt för dålig på språk för att vara det. En polis har flera års utbildning - han (eller hon) kan identifiera ett brott när han eller hon ser det begås. De flesta språkbrott passerar mig obemärkt - just för att jag själv inte är mycket bättre än brottslingen.
Men en del saker ser jag ju. Ibland verkar rena härdsmältan ha pågått under kvällstidningsjournalistens fingrar. Och det är då jag gör ett ingripande. En äkta språkpolis hade kunnat slå ner som en hök, men jag gör bara ett litet envarsingripande - ett litet citizens arrest kan man säga.
Men språkets storbovar kan lugnt operera framför mina ögon, för på något mystiskt sätt lyckades jag lura hela skolväsendet, och tog mig genom hela skolgången plus gymnasiet, utan att lära mig skilja på adjektiv, substantiv och verb - ja, de där allra enklaste grejorna. Och då är det sjävklart att jag missar de flesta brott som begås. Men som sagt, de allra enklaste brotten ingriper jag mot. En slags form av ofarligt civilkurage.
---
Andra bloggar om: språk, språkpolis
Den här bloggen är avslutad. I över 10 år höll den, men det blev rätt sporadiskt mot slutet. Jag bloggade länge, och man ändras som person med tiden, så eventuella åsikter jag har gett uttryck för kan vara inaktuella. Det KAN vara så att jag tycker tvärtom numera. Men jag låter det ligga. Det är lite kul med ett halvprivat tidsdokument.
8 kommentarer:
Känner också att tidningssspråk har blivit slappare, särskilt i rubriker, men det år nästan mer surt när vissa personer faller i det motsatta diket och på fullt allvar hävdar att ett ord är olagligt eller olämpligt, om det inte står med i Svenska Akademins ordlista.
Det är bara ett par dagar sedan jag såg ett inlägg från någon som hävdade precis det - han hade hängt upp sig på ordet "skämmigt". Det är inte riktig svenska, det HETER skamligt eller nesligt, utbrast han (om jag skulle peka på skillnaden så är det just att skämmigt har en svagare ton av moralisk skam, det handlar mer om att något ser fånigt eller skamset *ut*). Men det är klart det är åt pepparn att påstå att det finns ett bestämt antal ord i svenska språket och att de nya blir riktiga först när de skrivs in i SAOL.
magnus: Skämmigt, det är lite tonårsspråk. SAOUL - var inte det inte han som var judarnas kung innan kung David? Fast han stavade visst med U.
okej... håll i hatten GRUNDKURS "adjektiv är namn på ting till exempel boll & ring substantivet sen oss lär hurudana tingen är.." minns inte den om verb, du får leta i arkiven
lovisa: tack, det här har jag glömt om några sekunder.
"saoûl" betyder förresten "ordentligt berusad, (dyng)rak" på franska. Vokalen är bara ett långt, öooet o (inget a)
öppet, alltså.
magnus: Och är man ordentligt berusad brukar man SÖLA ner. Språket har en slags logik verkar det som.
Lovisa: Sist jag kollade var det tvärtom ;) Här kommer den i rätt ordning (med verb och allt)
Substantiv är namn på ting, tillexempel boll och ring. Verb är sånt som man kan göra, hoppa, springa, se och höra. Adjektiven sen oss lär hurdana tingen är.
Skicka en kommentar