Jag försov mig i morse. Jag gör det ytterst, ytterst sällan, men nu hände det. Jag hade ställt både klockradion och mobilen, men ändå gjorde jag det. Jag måste ha knäppt av de bägge i sömnen, men minns inget av det.
Och alltid är det lika jobbigt. Ända sedan jag gick i ettan i grundskolan fram tills nu - stressångest. Det känns otroligt jobbigt. Det känns som att inte uppfylla förväntningar - trots att det inte finns några; de som nästan alltid kommer i mycket god tid innan de börjar brukar knappast bli lynchade när de försover sig.
Och där har vi mig i ett nötskal. Mitt största handikapp här i livet (förutom att jag alltid tror att jag är dödssjuk) är att jag ständigt oroar mig (på ett undermedvetet plan, naturligtvis) för att inte uppfylla andras förväntningar. Det handikappet genomsyrar allt jag gör, hela mitt liv.
---
Andra bloggar om: försovning, förväntningar
Den här bloggen är avslutad. I över 10 år höll den, men det blev rätt sporadiskt mot slutet. Jag bloggade länge, och man ändras som person med tiden, så eventuella åsikter jag har gett uttryck för kan vara inaktuella. Det KAN vara så att jag tycker tvärtom numera. Men jag låter det ligga. Det är lite kul med ett halvprivat tidsdokument.
7 kommentarer:
Easy does it.
Jag vaknade före väckarklockans ringsignal, knäppte av den, och kom helt förvirrad till jobbet en timme för tidigt.
Så den timmen överräcker jag med varm hand till en sömning stationsvakt.
usch känner bara alltför väl igen mig = andras förväntningar som kanske inte ens finns... ja jobbigt & ja nötskal. Hoppas du är utvilad i alla fall :)
forestridge: Tack, nu är yin och yang återställd.
lovisa: Tak, jag känner mig hyfsat pigg. Hoppas dito.
Den politiskt korrekta termen är inte längre handikappad - det ska vara funktionsbegränsad. :)
jontas: aha - SÅN är jag.
Andras förväntningar?
Du har för stora förväntningar på dig själv kanske?
japaneseviking: Det går hand i hand på nåt vis.
Skicka en kommentar