Lite om extremister och anhängare

I morse läste jag i Metro, eller om det var Stockholms City, minns inte vilken, om en demonstrerande "nationalistisk" skara och motdemonstranter. Det blev en massa skrik och en del våld. Precis som vanligt.

Det jag tänkte på var att de demonstrerande benämdes "högerextremister", medan motdemonstranterna kallades "vänsteranhängare". Jag funderade lite över skillnaden.

Sverige brukar extrem nationalism, betonande av familjen och den inhemska kulturtraditionen samt xenofobi (främlingsfientlighet) ofta förknippas med högerextremism. De uttalat icke-demokratiska varianterna av högerextremism brukar även förespråka någon form av rasideologi. I demokratiska länder sägs ofta extremerna mötas och ibland kan liknande inställningar, exempelvis till politiskt våld, finnas både bland vänster- och högerextrema. (Saxat ur Wikipedia)

I mina ögon - alltså det jag ser - är "anhängarna" lika extrema som "extremisterna", åtminstone i handling. Såklart är också detta en strategi från "extremisterna". "Anhängarnas" strategi känns mer oklar.

Om jag vore "extrem", eller "anhängare" för den delen, och inte hade några fiender, då skulle detta kännas som mitt största problem. Om det inte fanns någon som dök upp och sabbade mina demonstrationer skulle det inte heller dyka upp några åskådare, och knappt någon press heller.

Det är det som är så märkligt med "anhängarnas" strategi. De gör så att "extremisterna" syns. Jag kommer att tänka på en jämförelse: på 80-talet ryktades det om krogar som hade brist på publik. Men så hyrde de in ett par biffiga vakter plus en snygg kö. De som blev nyfikna på krogen blev hårt sållade av vakterna, och sen rullade det på - folk "upptäckte" krogen.

Min jämförelse är lite knasig, jag vet, men om jag vore "extremist" och inte hade några "anhängare" som kom och tjafsade, då skulle jag hyra ett gäng. Jag skulle antagligen glömmas bort och förtvina om jag inte gjorde det.
---
Andra bloggar om: extremhöger, extremvänster