Tomrummet kring sommarpratarna

Jag imiterar sommaren. Inomhus. Egentligen vill jag sitta på balkongen och lyssna på sommarprataren, men av nån anledning verkar min radio vara allergisk mot P1, och stöter ut John Ajvide Lindqvist i ett knappt hörbart brus. Så jag lyssnar via datorn och har försökt somra till det lite i vardagsrummet. Såhär ser det ut.



En sak som jag glömmer varje år är hur ångestskapande sommarpratandet är. Inte pratarna, de är oskyldiga - det är tomrummet omkring dem. Och deras musik. Man kan inte göra så mycket mer än att lyssna. Inte om man vill lyssna ordentligt. Till vardags kan man göra många saker samtidigt och lite halvdant, det funkar och alla "hål" är tilltäppta. Men "Sommar" är bara en liten kanal med ett tomrum omkring sig, och i det tomrummet bor ångesten. Eller också bor den nån annanstans, men har lätt för att befolka tomrummet.

Men ångest kan puttas bort, eller snarare skjutas upp. Gör ett experiment själva. När ni står framför bankomaten och den frågar om ni vill ha ett besked om hur mycket/litet pengar som finns på kontot, och du är lite osäker på hur det står till, men anar att det står dåligt till - skippa beskedet. Det är fantastiskt att känna hur snabbt oron bleknar.

Nästa gång du står där och knapprar in din kod, testa att tömma huvudet helt. Det går faktiskt (men töm det inte på koden). Sånt går att träna upp. Rädslan skjuts upp, för det tar en bra stund för en tom skalle att fyllas igen.

Det som ska skjutas upp, förresten, kan också skjutas upp.



John Ajvide avslutade sitt sommarprat (vilket var mycket bra och vars ångestskapande jag jagade bort med att blogga) med Agnetha Fältskogs "Tack för en underbar, vanlig dag". Han hyllade den sången och dess budskap. Detsamma gör jag. Jag blev tacksam över att höra att det inte bara är jag som gillar denna patetiska men fantastiska låt.

Tack ska Du ha, Herre, för ... tja, det mesta faktiskt.
---
Andra bloggar om: sommar, sommarpratare