Greider flyter alltid ut i nån slags betraktelseromantik. Det spelar ingen roll om han skriver om raketer i Libanon eller vad det nu är - det vardagliga livet bildar på nåt sätt en ram runt åsikterna och debatten. Jag gillar det. Så skulle jag vilja skriva.
Ta bara hans förklaring till varför han "inte" bloggar, det är ett bra exempel på vad jag menar:
Varför i all världen skulle jag dessutom hålla på en blogg? Bloggar ska startas av dem som inte sitter på tidningar. Vi som sitter på tidningar och skriver är redan privilegierade i detta djupt borgerligt präglade informationssamhälle. Jag tittar ut genom fönstret: Nu ser jag hur björkarna får sin ljusa grönska. På skrivbordet ligger ett litet urval av William Blakes dikter och profetior.
Dessutom påminner hans stil om Peter Nilssons, en annan förebild.
---
Andra bloggar om: göran greider, förebilder
4 kommentarer:
Nån sorts rytmisk rörelse mellan bilderna och de tankar man driver; jag håller med om att både Nilson och Greider har en speciell slags attack i sitt skrivande (ungefär som en jazzsolist då) plus ett slags äkta outsiderskap (Greider lämnade Volvo och bruket, dessutom är han på tvärs med tidsandan, och Peter Nilson lämnade först landsbygden för att plugga, sedan övergav han docentstolen i astronomi och blev författare på heltid).
Peter Nilson är en av mina stora upptäckter också, enormt stimulerande. Skulle nog gissa att det finns ett arv från väckelsepredikanerna som sjunger i det retoriska örat hös båda två.
magnus: Du täckte precis vad jag tycker.
Peter Nilson är också en av de första som på svenska beskrivit vad som händer med dig när datorn totalvägrar och rapporterar att dokumentet är försvunnet (novellen "Buddha från Skatelöv" i "Messias med träbenet"). En vardaglig erfarenhet sen dess (åtminstone om man sitter vid en delad dator med flera konton)
magnus: Bra gjort, Peter. :-)
Skicka en kommentar