Detta är rätt speciellt med mig

En sak som är rätt speciellt med mig är lukten (eller doften, om man så vill). Den hänger liksom inte kvar. Åtminstone inbillar jag mig att det är så.

Ta ett par strumpor till exempel. Om jag har ett par tubsockor på mig en hel dag, nedstoppade i mina alltför täta skor, så luktar de ju lite svett direkt när jag rycker ur foten. Det är ju helt naturligt. Men det konstiga är att efter en stund försvinner lukten.

Samma sak under armarna. När jag blir svettig under armarna luktar det ju såklart lite svett. Men bara en stund. Sedan försvinner lukten. I både armhålans fall, och strumpans, kan jag låta bli att tvätta dessa under ganska lång tid - flera dagar (ja jag är lite sunkig ibland) - ändå stinker jag inte av svett. Varför då?

Många människor behåller lukten kvar. Detta märker man både i omklädningsrum, och när man åker tunnelbana i trängsel (med näsan obehagligt upptryckt under någons armhåla, eftersom de håller i sig i någon stång). Det är helt naturligt, och jag har inga problem med det eftersom jag inte är särskilt luktfobisk av mig. Dessa människor tvättar sig väl (och sina strumpor) på kvällen. Men konstigt nog verkar jag inte behöva det lika ofta.

En teori jag har är att jag helt enkelt är så van vid min egen lukt, att jag inte uppfattar den som stark. Så kan det vara. Men om det inte är så - vad beror det då på? Jag vet inte, men det kan vara så att vissa helt enkelt inte suger åt sig lukter lika enkelt som andra. Eller stöter bort dem.
---
Andra bloggar om: doft, lukt
---
Update: Jag inser att det jag har skrivit låter ganska inbilskt, men det är inte så jag menar.