Låtsaskompis

I filmen "Cast Away" skaffar sig Tom Hanks en kompis: Volleybollen Wilson. Tom är ensam på en öde ö i flera år, och han har ingen att prata med. Vid ett tillfälle skadar han sig i handen. Han blir förbannad och griper tag i närmsta grej, volleybollen, och kastar iväg den. När han senare lugnar ner sig ser han sitt blodiga handavtryck på bollen. Han gör som de flesta gör när man har en kladdig yta framför sig - han ritar öga, näsa mun. Nu har han någon att prata med. Han döper den till Wilson, efter företaget som tillverkade bollen.

I en korridor på mitt jobb hänger från taket en dödskalle. Den är gjord av plast och är antagligen menad att vara självlysande, vilket aldrig har funkat. Den har hängt där sedan Halloween. På ett tidigt stadium satte någon cyklop och snorkel på den. I början reagerade den på vibrationer genom att börja surra och låta spökaktig. Nu har batteriet tagit slut.

Jag passerar den varje morgon. Den hänger så att vi nästan möts ansikte mot ansikte. Från början brukade jag knacka till den för att få fram spökljudet, men nu hänger den tyst. Tystnad från någon är uppfordrande, men det har ännu inte gått så långt att jag har börjat prata med den - men det är nära till det nu, känner jag. Jamen varför inte ... en plastdödskalle kan väl vara en lika god kompis som vem som helst? Jag har inte döpt den ännu. Jag kallar den bara: Dödskallen.
---
Andra bloggar om: vänner
---
relaterat: Gravallvar.