Fick för mig att jag skulle låtsas vara med i en film när jag hade rast. Fan, jag hade ändå inget för mig - kunde lika gärna fantisera ihop ett kamerateam runt omkring mig.
Scen 1. (En reception. En korridor)
Jag säger "Ses sen" till min rastavlösare, slår igen dörren bakom mig, och vandrar bortåt korridoren. Halvvägs stannar jag upp. Jag vänder mig om och betraktar taket. Någon har satt upp något slags "spår" längs raden av lampor. Jag tittar frågande på det, liksom undrandes om det alltid har suttit ett sånt "spår" där. Rynkar pannan. Vandrar vidare.
Scen 2. (Ett fikarum)
Jag står vid kaffeapparaten. Jag är helt ensam. Trycker på knappen märkt "Svart kaffe". Glor på muggen som fylls på. Blir stående en stund - som i trans.
Scen 3. (En foajé)
Jag ställer kaffemuggen på ett bord, och sjunker ner i en fotölj. På mitt ansiktsuttryck ser man att jag "tänker till". Jag reser mig upp, och tar fram en kvällstidning ur bakfickan. Sedan sjunker jag ner i fotöljen igen.
En hissreparatör påkallar min uppmärksamhet. Han talar med någon i telefon. Jag ser frågande på honom. Han gör ett uppehåll i samtalet och säger till mig:
- Du, vad är adressen hit?
Jag svarar honom.
Jag sitter och bläddrar i tidningen. Kameran zoomar in på mitt armbandsur. Tiden snabbspolas, och man ser visarna röra sig framåt. Bilden växlar till min kaffekopp. Tiden snabbspolas tills muggen nästan är tom. Jag greppar muggen (kameran zoomar tillbaks), och tar en sista klunk. Rasten är slut.
Scen 4. (Korridoren. Receptionen)
Från rastavlösarens perspektiv ser man mig vandra tillbaks mot receptionen. Jag tilltalar honom:
- Vart lugnt?
- Jorå.
Jag löser honom, och han går iväg. Jag sätter mig och glor lite håglöst in i datorn.
Scen 5. (Ständigt bakåtzoomande)
Man ser mig sitta där. Kameran backar. Jag blir allt mindre, och ny omgivning tränger in i bilden från alla håll. Zoomningen tar fart. Allt blir mindre och mindre. Bilden liksom myllrar. Jag är bara en liten myllrande prick nu. Och allteftersom kameran tar oss bakåt klarnar bilden, och man ser att det hela har utspelat sig i magen på en död räv, som långsamt bryts ner av larver och organismer.
Fin
---
Andra bloggar om: film
4 kommentarer:
Det var en film på svt, för nån vecka sen, om en fotograf. Hon var känd för att ta nakenbilder på sina barn, men nu tog hon bilder av döda människor. Faschinerande.
desireé: Jag såg den. Superintressant.
Hahaha! Underbart! Död räv.
För övrigt fantiserar jag ofta om att jag är i en film. Och när jag åker bil är jag alltid i en musikvideo.
stursk: Off topic - din bloggfärg är jävligt skön.
Skicka en kommentar