Jag tittar på den snuttvis, medan jag skriver det här. Jag får en insikt och skriver ner den. Men strax förklarar filmen samma sak - på ett bättre och koncisare sätt än mitt bluddrande. Så jag suddar och tittar vidare.
Nu pausar jag filmen. Innan den antagligen säger samma sak, vill jag säga:
Media i alla dess former är en ström, en bred flod. Vi kan välja att stå och titta på den från ett säkert ställe. Men ju längre vi tittar på den, desto mer hypnotiserade och dummare blir vi. Vi köper allt som flyter förbi - varenda trädstam och uppochner-flytande död anka. Vi blir ett med slammet och sedimentet vid flodens stränder. Till slut stelnar vi till fossiler där, ständigt översköljda av flodens skum.
Eller så kan vi välja det motsatta. Vi kan bli en del av strömmen, bli en del av flödet. Om man bådar upp så pass mycket mod att man tror sig veta att just ens egna ord är lika mycket vatten värda som flödet därnere, då vågar man också kliva i. Man kan simma ut där, starta egna små virvlar. Kanske till och med ändra flodens riktning.
---
Andra bloggar om: bloggande, media
---
Update: Jag gillade filmen så pass mycket att jag tipsade tv om den:
Hej!
SVTs tittarombudsman tackar för ditt e-brev som kommer att läsas och begrundas. Gäller det repriser eller frågor riktade till programredaktioner kommer ditt mejl att vidarebefordras till rätt mottagare.
Med vänlig hälsning
Claes Elfsberg
3 kommentarer:
Exakt, Johnny. Det är därför det är fel att säga så här om någon som gett uttryck för någonting kanske extra ordinärt: "Ja, men så är det inte i verkligheten!"
Vi ÄR en del av verkligheten. Du och jag, ni och de där; vi ÄR verkligheten.
M v h Molly Ginger.
Snyggt. Så är det väl med livet i helhet också. Vågar vi kasta oss in i det och tro att vi kan påverka något?
RS
kulturbloggen.com
Molly: Just det. Och genom att kommentera hos till exempel mig, påverkar du en liten del av verkligheten. Någon kommer antagligen att läsa dina ord. Utan att du vet det när du skriver, kan dina ord vara det första fladdret i en fjärilseffekt.
cv: Vi bloggar ju, så vi vågar.
Skicka en kommentar