Pip

Det är tidig morgon. Vi som åker kollektivtrafik till jobbet så här dags bryr oss oftast inte om att göra oss fina. Ingen har ägnat en halvtimme framför spegeln. Alla ser rätt sunkiga ut. Men det gör inget, för tvingas man ut i mörkret och köldhelvetet så dags har man oftast inget jobb som kräver ett uppsnofsat yttre.

Så där har vi bilden. Ett halvpackat tåg, fullt av ihopkurad, sjavig rödögdhet. Man liksom ligger kvar i sängen - behöver inte bry sig om hur man ser ut. Man drömmer vidare. Det är bara kroppen som ska till jobbet. Sen piper det.

Det är inget diskret pip-pip. Istället är det crazy frog eller sällskapsresans soundtrack. Ibland ännu värre; egenintalade "Det riiiinger! Höhö!" och liknande. I allra värsta fall har offrets barn lagt in något de har bedömt som coolt.

Tjocka byggjobbarfingrar fingrar desperat efter mobilen. Ligger den i innerfickan? Ligger den i väskan? Signalen ökar mer och mer. Den lät ju så rolig och crazy i fredags. I takt med att du blev fullare och fullare visade du ju upp din nya signal för alla och envar. Du var ju så stolt - då.

Tok-signal-innehavaren blir helt perforerad av de omkringsittandes blickar. Han mumlar fram ett diskret morgonsamtal med någon. Tystnaden lägrar sig - tills det är dags igen. Själv sitter jag, innanför min mössa och halsduk, och myser över att jag har en gammal mobil. Den strålar antagligen sönder min hjärna när jag pratar. Men den piper normalt.
---
Andra bloggar om: mobilsignaler, morgon, sl