Den är från 2001, så jag är väl en av de sista att se den. Men jag känner ändå att jag måste reklama lite för den. Jag såg den tre (!!!) gånger - så bra var den. Och mystisk. Så mystisk var den faktiskt, att det finns massor med sidor på nätet, där man plockar isär och ihop och analyserar den.
Den kanske mest ambitiösa sidan är "Lost on Mulholland Drive", och därinne finns en avdelning med rekommenderade filmer, såna som om man gillade dem, så gillar man kanske Mulholland Drive. Och faktiskt, i stort sett alla filmer därinne gillar jag.
---
Andra bloggar om: filmer
11 kommentarer:
Ah... Jag minns när jag såg den för första gången... Man blev som hypnotiserad. Häftigt. Men jag har inte läst några analyser eller annat om den alls efteråt, är rädd att det bara ska förstöra en massa.
saom: Det förstör inte .. jo lite kanske. Men det är kul att snöa in på detaljer.
Ah, den är verkligen en av mina favoriter också. Har sett den ett antal gånger, första gången på bio när den kom, och då hade jag bestämt mig inan för att inte försöka förstå allt (man känner ju till Lynch sedan tidigare) utan bara ta in filmen och njuta av atmosfären, stämningen, spänningen och hela det visuella.
Den när jag såg den på DVD första gången började jag tänka, och när jag stötte på grundteorin, dvs att första halvan är en dröm, så började jag att läsa mer, och så måste jag ju se den igen.
johan: Gör det. Jag är förresten inte alls säker på att det var en dröm.
Jag tog beslutet att inte se MD när den kom. Detta sedan kritikerna påpekade det nära släktskapet med Twin Peaks, en serie som jag slök och lät mig fullständigt förloras i.
Twin Peaks ser man en gång, och endast en gång.
pf: Den här är modernare än Twin Peaks, och inte lika mycket "slap stick".
Fy fan. Den är svinigt bra! Verkligen outstanding. Kan förstå att den fått en egen sida - tack för det tipset! Fast jag avstår gärna från analyser. Tycker att just det mystista och att man inte förstår allt är det som gör den så bra och fascinerande.
Whatever, Johnny. Lynch tar man i små portioner. Det du nämner "slap stick" var blodigt allvar för många när TW_P gick i början av 90-talet.
I dag är det skrattretande, jag vet.
LOST comes next
kattis: Det mystiska ligger och puttrar i bakgrunden av tanken. En vacker dag kanske man "löser det".
pf: Lost var lite magiskt de allra första avsnitten. Nu ser jag det bara för att det skulle kännas dumt att sluta.
Uä, inte Mulholland Drive! Jag tyckte den var tråkig, dum och tråkig. En besvikelse jämfört med de första avsnitten av Twin Peaks.
anna: För mig var det, när jag tänker efter, en av mina bästa filmupplevelser på senare år.
Skicka en kommentar