Jag läser en artikel om namn. Den handlar om namn och om boken "Man är vad man heter". Charlotte Hagström, som har skrivit boken, säger bland annat: "Namnet identifierar och gör mig till den jag är, i namnet symboliseras och uttrycks tillhörighet och avståndstagande". Precis vad jag alltid har varit inne på.
Jag sitter på en receptionsstol och heter Johnny. Om jag hade hetat något annat hade jag säkert suttit på en av de aderton stolarna i Svenska Akademin. När jag då och då har frågat mina föräldrar: Varför Johnny? har jag fått olika, motstridiga svar. I själva verket har de säkert glömt varför. Det var nog inte så viktigt.
Lite mer kraft lades på namngivningen av mina egna barn. Men jag var gift på den tiden, och fick kompromissa. Mina barn når nog därför bara sin fulla potential till hälften. Eller - om x:et och jag kanske egentligen är smartare än vi verkar: Dubbelt upp. Vi får hoppas på det senare.
Jag funderar ofta på namn. Jag har kommit fram till hur det borde vara, åtminstone med förnamn. Alla ska ha tre förnamn (tilltalsnamn):
- När man föds får man ett namn av föräldrarna/föräldern.
- När man är 15 tar man ett till - i samråd mellan en själv och föräldrarna/föräldern.
- När man är 25 lägger man till ännu ett namn - som man bestämmer helt själv.
Åldrarna är jag inte helt säker på, men någonting ditåt. Sedan lever man i alla fall med sina tre namn. Och skulle man tröttna på det tilltalsnamn man för tillfället har, ska det vara lätt att växla till något av de andra två.
---
Andra bloggar om: namn
---
Man är vad man heter
Författare: Hagström, Charlotte. ISBN 9789172037588
17 kommentarer:
Äh, namn är väl ändå inte så viktigt? Man heter vad man heter. Om man inte gillar sitt namn kan man ju bara byta om det är så, fast man måste vara myndig först va?
Men jag gillar mitt namn, skulle aldrig komma på tanken att byta. Även om det finns finare namn än mitt, så är jag ändå "Marcus".
Hej! Hrm... Finns inte risken att man vill byta namn i parti och minut? Man byter, ändrar sig, vill byta tillbaka...
Vidare har man ju gett sina barn olika namn av kärlek, verkligen tänkt före---åtminstone var det så med våra barn(tre styck).
Om de plötsligt, t ex i 20-årsåldern, kommer och säger "Nu har jag bytt till Jennifer...efter Lopez...eller Silvia... efter drottningen... eller Tjubbadubba...efter f-s moster...
Skulle det inte kännas lite kränkande??
:-) Molly Ginger,
Jag känner tre personer som har bytt tilltalsnamn i vuxen ålder. Det är inte så svårt att vänja sig vid, tycker jag.
marcus: Marcus är ju bra, men det är andra som har gjort att du känner dig som en Marcus, och inte du själv.
Molly: Inte kränkande. Möjligen känner man lite förlorad stolthet över sin namngivningsförmåga.
superkryp: Jag känner också en namnbytare. Tog väl ett par veckor, sen satt det där.
Skulle visst ha hetat Tommy om jag varit född till pojke o nog skulle mitt liv ha sett annorlunda ut isåfall. Kanske inte så mycket p.g.a. namnet som just det det faktum att jag då varit man.
Men visst har namn betydelse. Känner också ett antal som bytt förnamn när de var i tonåren, samtliga nu i 30-årsåldern. Frågan är om de inte byter tillbaka till sitt ursprungsnamn vad det lider. Dessa namn kändes faktiskt mer äkta.
Gagga: Ja man ska ju inte byta till något alltför spejsat.
Du skulle säkert kunnat sitta i Akademin. Men hur hade din barndom blivit? Var glad att du slapp uppleva hur det kändes när mamma sa: "Kom nu, lille Horace", och alla fnissade.
Jag har läst boken, och tyckte att hon fegade ur lite. Den är intressant, men det hade gått att göra mycket mer av stoffet.
När min fru föddes kom hennes föräldrar överens om att ge henne ett namn. När hon fyllde fyra skulle hon få välja ett andranamn, och sen skulle hon få ett nytt varje födelsedag. (Jag förstod aldrig om de skulle byta andranamnet varje år eller om hon skulle ha ett kilometerlångt namn, men min svärmor är lite...udda ibland.) Det föll redan första gången när den lilla tösen kom hem från dagis och skulle heta Maddeläääään (på bondskånska).
paradigm: Tur att det inte blev horace. Med tanke på hur mitt umgänge var som ung, så hade jag fått heta hor-arsle.
aequinoxia: Ja du ser. Barn vet bäst. :-)
Hrm! Hördudu... Kan du utveckla det där om ditt umgänge som ung...??!!
M v h Molly Ginger. :-)
Molly: Jag menade inget särskilt. Bara att jag hade rätt grova och plumpa polare - och jag var likadan. :-)
Min dotter ville byta namn till Hermione eller Güd... Men hon kom över det.
zoega: Det sista funkar säkert bra i Turkiet. :-)
Udda fråga kanske men finns det ett flipperspel på Berwaldhallen?
ban~ken: Svar ja. Hur vet du det?
Ryktet går i flippriga kretsar. Men är den tillgänglig kreti och pleti?
ban~ken: Nä, den tillhör någon i orkestern. Förresten har vi en tjej i biljettkassan, vars brorsa samlar på flipperspel.
Skicka en kommentar