Jag sitter här och börjar utveckla en huvudvärk. En nackvärk. Ett illamående. Jag tänker: Det är inte jag som känner så här. Det är kroppen. Jag börjar fundera över det som är jag, men inte min kropp.
Jag föreställer mig att det egentliga "jag" finns därinne någonstans. Att det svävar över hjärnan som statiska laddningar ungefär - ett fält. Jag tänker: Åldras det fältet tillsammans med min kropp?
Min kropp är 42 år gammal. Kan ett fält - själva jag - bli gammalt? Kan själen åldras och få rynkor? Det känns inte så. När jag funderar på saken kommer jag fram till att "själen" varken är ung eller gammal. Den sitter därinne, som en tidlös kranförare, och ... ja vad tusan gör den egentligen? Den bara är där liksom.
---
Andra bloggar om: själen
Den här bloggen är avslutad. I över 10 år höll den, men det blev rätt sporadiskt mot slutet. Jag bloggade länge, och man ändras som person med tiden, så eventuella åsikter jag har gett uttryck för kan vara inaktuella. Det KAN vara så att jag tycker tvärtom numera. Men jag låter det ligga. Det är lite kul med ett halvprivat tidsdokument.
17 kommentarer:
Var sitter då visdomen? Om den kommer med ålder och själen inte åldras - sitter då visdomen i kroppen?
jontas: Touché!
Ja, själen kanske är själva virtuellaa minnet, medan visdomen lagras i köttet.
Själen är tidlös.
Det är kroppen som åldras.
Kroppen är bara ett skal för själen.
Visst ska man vårda kroppen, men lika viktigt är att vårda själen.
Annica
annica: Tur att det finns bloggare som sysslar med själavård. :-)
kroppen är själens tempel
här är en kille som vet mer :)
http://www.avatarmeherbaba.org/
lovisa.squarespace.com
Kranförare minsann, har du tittat på MIB-filmen nu igen Johnny? Aja baja!
Enligt en bekant som läser en massa böcker och är allmänt klok så har delar av buddhismen en grundtanke som säger att vi inte har något egentligt jag. Vem vi är beror på vem vi är med. Det vi upplever som våra jag (våra själar) är bara summan av alla de ytor vi blir i mötet med andra. Genom meditation kan vi suda ut dessa ytor och bli det vi är ämnade för: ingenting, nada, zilch.
Suda? Suda??? Vadfalls?!
Kanske kan vi med tillräckliga mängder meditation sjuda ut ytorna. Eller skicka dem till Sudan. Eller kanske är våra ytor ut mot andra helt enkelt sunda?
Andra läror gör skillnad på anden, egot, jaget, överjaget, själen och kroppen (Dan Millman; Den fredlige krigarens heliga resa). Konstigt att vi inte är mer schizofrena än vad vi är.
Mänsklig utveckling kan enbart ske med hjälp av kontrollerad evolution Vi måste lära oss att styra utvecklingen och sluta upp med att enbart hänga med.
Jag behöver sprit för att kommentera det här.
lovisa: Jag säger bara: Hjälp!
håkan: Låter som en rätt intressant tanke.
håkan igen: Inte suda - sudda: Suddda sudda sudda bort din fula själ.
jontas: Jag håller mig bara till en - det statiska fältet.
daniel magnus: Jag tror att det är slumpen som skapar en bra evolution.
Pontus: Jag tror det räcker med att vara övertrött.
Meher Baba Avatar of the Age
hjälper dig gärna
lovisa: Jag behöver ingen hjälp. Särskilt inte av nån som är en avatar. :-)
jag är så hippie att jag tror att det är jag'et/själen som får huvudvärken. för mycket intryck och för lite ro ger huvudvärk. ett sätt att tvinga kroppen att ta en paus så jag'et kan komma tillbaka.
så frågan är om själen är en parasit på kroppen eller om de lever i symbios? är kanske kroppen en parasit på själen och håller den fången genom att göra olika tricks? en stroke tex fångar ju själen i en kropp som tröttnat.
schmut: Vilka smarta och tänkvärda tankar. :-)
Visst är det så. Man kan känna sig ung i själen men trött i kroppen. Man kan springa en mil men vara helt färdig inombords.
Eller tvärtom: viljan finns, men kroppen är svag.
klv: Bra förklarat.
Skicka en kommentar