Arketyper på dårhuset

Jag vet inte om det heter stereotyper eller arketyper, men de finns där. Jag tänker på hur Persson beskrev Reinfeldt i dokumentären:

Det finns inget personligt hos den mannen [..] Lundgren gick att ta på, var personlig. Med Fredrik Reinfeldt är det noll i det avseendet.

De finns där - i dagrummet på dårhuset. De är arketyper (eller stereotyper), och man ser dem i filmer. Hjälten hamnar (för det mesta helt oförtjänt) på dårhus. Han blir fastspänd och drogad. När han kvicknar till och lugnar ner sig får han gå till dagrummet.

Där finns de, alla typerna. Alltid samma i alla filmer. Den vilde, han som alltid hoppar omkring och tjattrar. Gamlingen som frågar efter sin mamma. Den store hotfulle. Det finns många.

Och så finns där alltid typen som sitter på en stol. Lealös och med tom stirrande blick. Munnen lite halvöppen. Verkar helt borta. All personlighet är bortbränd av el-chocker eller medicinering. Det är Reinfeldt.

Men Persson finns där också, men oftast inte i de "allvarliga" filmerna, utan mer i komedier (och i skämtteckningar). Han är den som tror han är Napoleon.

För att vara rättvis mot Reinfeldt och Perssson ska jag väl lägga till att även jag finns där - jag kommer bara inte på vem i galleriet jag är. Kanske är jag han som hjälten sätter sitt hopp om räddning till. Han som verkar helt normal, men som när det gäller, tyvärr visar sig vara en galning han med.
---
Andra bloggar om: galningar