Jag vet faktiskt inte varför, men jag har alltid avskytt den här låten. Konstigt va?
---
Andra bloggar om: musik
Den här bloggen är avslutad. I över 10 år höll den, men det blev rätt sporadiskt mot slutet. Jag bloggade länge, och man ändras som person med tiden, så eventuella åsikter jag har gett uttryck för kan vara inaktuella. Det KAN vara så att jag tycker tvärtom numera. Men jag låter det ligga. Det är lite kul med ett halvprivat tidsdokument.
10 kommentarer:
Men de har ju så snygga kläder! Ehh?
Så...då vill du ta död på mig med den? :)
it-mamman: Kläderna är någorlunda förlåtliga ändå.
sandra: Jaså du fick också ett litet hat-objekt nu? :-)
Var det inte den här låten Christer Lindarw tävlade med? Den börjar ju med samma oanständiga ord!
Tack för den. Jag behöver visserligen banta lite, men jag tänkte inte vomera mig ned till lämplig vikt.
Jag måste nog särskilja mig lite här. Jag gillar låten :). Minner lite om min ungdom för hundra år sedan.
Annica
Hat-älskar den... låten var med i det socialrealistiska barnprogrammet "Kalle Vrångelbäck" i mitten av 70-talet. Svart-vita foton berättade om en familj där Kalle led av adhd (förtstår man idag alltså!). Mamy Blue var Kalles favoritlåt...
Salt: Lindarw var mer uthärdlig.
thomas: Haha - varsågod.
annica: Det måste rära sig om sentimentalnostalgi.
maria: Taskigt att låta honom höra den - då byts ju adhd:n mot depression.
Inte alls konstigt. Den är platt, repetitiv och intetsägande.
john: Och ... ful, på på vis.
Skicka en kommentar