Steely Dan kommer till stockholms jazzfestival i sommar. Naturligtvis kommer jag inte att gå - jag går aldrig på något. Antingen är det pengabrist, eller så är det tidsbrist. Alltid hittar jag på något för att slippa ha kul.
Bilderna är länkar som leder till lyricsen till skivorna.
Men fan vad kul det vore ändå. I min ungdom (efter digerdöden, men innan eldkvarn brann) lyssnade jag mycket på Steely Dan. Jag hade två skivor, och alltid när jag hör nån av låtarna från dem får jag värsta nostalgichocken. Samtidigt är det musik som inte bara är nostalgi, på det viset som 80-talspop kan vara, utan håller hur bra som helst.
---
Andra bloggar om: steely dan, stockholm jazz festival
20 kommentarer:
Steely Dan är ett av mina absoluta favoritband. Låter ibland som hissmusik vid ytlig avlyssning, men sen kommer alltid några överraskande harmonivändningar. Roliga, ibland obegripliga texter. Suveränt sound.
BGAN: Suveränt sound - precis.
Jag har aldrig hört talas om Dan. Däremot hade min man kollat upp jazzfestivalprogrammet, så jag vet att Anders Widmark o Sara Isaksson skulle spela i nån park nånstans. Men, men om vi kommer iväg på nåt vet jag inte. Ja, mer än Norah Jones då.
desiree: Steely Dan är mer än värda att upptäckas.
Genialt band, och Donald Fagens "Nightfly"-platta är också en tät, sammanhållen samling sånger. Om jag är uppe i Stockholm vid rätt tid så tänker jag absolut se dem, och några till.
magnus: Ja Nightfly är ju gjuten som fan. Om jag hade bil skulle den ständigt snurra i stereon.
Jo, det var seriösa texter, såg jag nu.
desiree: Jag lyssnar bara på musiken, texten går mig förbi.
"Deacon Blues" är ju helgrym med sin sofistikerat sensuella text
I crawl like a viper
through the suburban streets
Make love to these women,
languid and bittersweet...
magnus:
Steely Dan examines the studio production of their song, Deacon Blues from the album Aja.
Tack Tack Tack! För den underbara videosnutten. Sådant ger livsglädjen åter! Kolla t.ex. efter ca 5:20 när dom filtrerar ut synten...obetalbart!
En till (Peg): http://www.youtube.com/watch?v=CH0JpBzi68E&NR=1
Och ett erkännande: ända tills idag, efter 10 års lyssnande (minst) till Deacon Blue har jag trott att dom sjunger "they call me peek-a-boo".
bgan: Haha :-)
Nu skall du kallas peek-a-boo!
Johnny och bgan: yeah right!
Rätta mig om jag har fel men nog är det dvd'n "Classic Albums: Aja" som har hamnat på Youtube?
magnus: Vet ej. Jag är verkligen ingen kännare. Bara en diggare.
Åh Steely Dan! Aja hade jag glömt bort ända tills jag såg den på din blogg. Kanske inte så konstigt. Det var på sjuttitalet...milde tid.
Bra blogg du har!
stina: Tack. :-)
Och Steely Dan är fortfarande bra (eller Donald Fagen, kanske det var). Jag hörde nåt nytt av dem på radio för ett tag sedan.
Fem album jag skulle vilja se liknande "making-of.."-filmer om, där dom som var med berättar anekdoter, diskuterar mixen coh ger exempel på hur det kunde ha låtit:
Beatles: Revolver
Pat Metheny: Secret Story
Pet Shop Boys: Please
Yes: Relayer
Miles Davis: Live-Evil
(den suveräna "Miles Electric: A Different Kind of Blue" som tv visade i julas, och som jag då redan hade köpt på dvd, samlar i stort sett ihop bandet bakom den sista)
magnus: Vem vet, det kanske finns. Bowies "Life on Mars" ägnades ju en hel timme på tv häromsistens.
I cd-häftet till "Relayer" (remastern från 2003) kan man läsa att Jon Anderson och Alan White stannade till på en bilskrot på vägen till Chris Squires hemmastudio och köpte gamla bromsar, kofångare och så, sen användes dessa som slagverk på sina ställen. Det hörs... ;) Eposet "Gates of Delirium" har faktiskt en helt speciell lössläppt stil - det där är en aspekt man skulle vilja veta mer om (yeah, jag är såld på gammal ädel porgressive och fusion, men det vet du ju)
magnus: Haha, jag börjar fatta det åtminstone.
Skicka en kommentar