Stigen leder mot sagan

Update dagen efter: Mycket märkligt. Jag har aldrig bloggat om Maria Gripe förut. Jag har aldrig ens funderat över Maria Gripe. Men i den här posten finns hon med - av en ren tillfällighet, eftersom jag behövde en Maria till texten. Jag kunde lika gärna ha valt Maria Magdalena eller Maria Callas. Men det blev Gripe, och några timmar efter att jag skrev posten som följer, kunde man läsa att hon var död.
----------

Dessa är de adresser jag har bott på:

Korpstigen
Artillerigatan
Maria bangata
Brännkyrkagatan
Tantogatan
Duettvägen
Fäbodvägen

Jag har gått från en stig till fyra gator, och sen till en väg och en väg igen. Jag undrar vad som är finast - en stig, en gata eller en väg?

Stigen slutar på en. Gatan slutar på an. Vägen slutar på en. Jag har gått från en till an till en igen. Jag älskar att associera. Jag vill hitta dolda meningar. Entillantillenigen - det är nästan sjungbart.

Finns det någon koppling mellan mig och mina adressers namn? Roligast är förstås att hitta meningar i bilder. Jag googlar mig fram i snåren, och hittar det jag söker. Ingen koppling - den associationen måste nog mogna längre. Men en liten saga.

Korpen svävade majestätiskt däruppe. Högt ovan alla kunde han lugnt iakttaga vad som pågick därnere. Det var ingen rolig syn. Det var krig och elände. Han var glad att han kunde flyga. Han visste också vilken höjd han skulle hålla. Precis lagom högt.



Sedan krigets början hade kanonerna blivit alltmer effektiva. Han flög exakt så högt att artilleriet därnere inte kunde nå honom, och precis så lågt att han ändå kunde hålla koll på soldaterna som drog kanonerna. Försåvitt korpen visste, kunde de få för sig att rulla upp på någon höjd, vilket skulle få till följd att skotten nådde högre. Det gällde alltså att hålla koll.


Korpen hade alltså full kontroll över läget. Ingen och inget kunde komma åt honom där han svävade. Soldaterna såg ut som insekter från hans synvinkel. I fantasin gjorde han dem till skalbaggar. I skymningen störtdök han ner över dem och kalasade på dem som tordyvlar. Plötsligt kom korpen att tänka på Maria Gripe, men han kom aldrig på varför.


Landskapet var förött och brunnet. Knappt någon byggnad hade skonats. Knappt någon människa hade skonats. Korpen hade sett det ske. En skara människor på flykt hade sökt skydd i en kyrka. Men kyrkan blev bränd, och människorna i den också. När röken hade lagt sig såg korpen att branden ändå inte hade skadat kyrkan så pass att den inte kunde byggas upp igen.


Detta krig hade, precis som alla krig, skyndat på vapenutvecklingen. Då, alldeles i starten, kunde korpen sväva lågt. Människorna hade slagits med svärd och knivar. Men vapensmederna vilade inte på hanen, och snart var alla soldater beväpnade med varsin Tantō, och på den vägen rullade det på.



Även på vägarna rullade det på. Från att från början ha stridit till fots, satt man snart i blodröda Volvo Duetter. Sidorutorna var ständigt nerdragna, och vassa vapen stack ut åt alla håll. Ingen gick säker när de rullade förbi. Men dagarna med Duetter på vägarna var över nu. Nu gällde tungt artilleri.


Korpen suckade. Han längtade tillbaks till det gamla. Han tänkte tillbaks på sin tid som nykläckt korpkyckling. Det var en lycklig tid. Inget högt svävande över skott och krevader. Det enda han behövde se upp för på den tiden var kornas mjuka klövar. Han hade kläckts på golvet i en fäbod, och det var dit han längtade nu.
---
Andra bloggar om: gator, sagor, associationer