"Någon känd gravplats där Jarlabankeättens medlemmar vilar har inte varit känd. Kanske är det den arkeologerna nu har funnit."
Båda morgontidningarna berättar om att man har funnit ett litet skelett i Täby, en treåring. Eller snarare - en ettusentreåring. Att hitta begravda barn är tydligen rätt ovanligt, och det är därför det slås på stora trumman nu. Man antar att barnet kan ha hört till släkten Jarlabanke. Till och med jag har hört talas om Jarlabankes bro. Antagligen har jag lärt mig från nåt vetenskapsprogram på tv. Namnet Jarlabanke låter verkligen forntida och fantasieggande. Jag sökte och fann en sida om denna släkt: Jarlabankeätten.
Sånt här är spännande, tycker jag, eftersom det får mig att tänka på att även jag har tusenåriga släktingar. Döda visserligen, liggande och sakta multnande i skogar och under vägar. Men genom sin blotta existens därute, påminner de mig om att även jag är en länk i en lång kedja.
---
Andra bloggar om: arkeologi, jarlabanke
4 kommentarer:
Dina släktingar är med allra största sannolikhet redan bortmultnande. Och har de hamnat under någon väg är de eventuella resterna troligen bortschaktade i gapet på någon grävmaskin. Det är bara enstaka döda som bevaras och får ligga kvar i mer än några decennier.
anonym: Nån anfader borde väl ligga och skräpa i hyfsat skick, tycker man.
Jo, rent statisktisk borde nog någon göra det, men å andra sidan får vi nog var och en räkna med att dela denne hyggligt bevarade släktning med många tusen andra. Norra västeuropa är trevligt på många sätt mot människorna som lever här ovan jord, men är brutalare mot oss när vi dött och hamnat under marknivå. :)
Hm, i artighetens namn kanske jag ska säga att jag heter Erik också. Och jag skrev också det anonyma inlägget ovan.
Erik: Jag heter faktiskt också Erik, fast i mellannamn.
Skicka en kommentar