Angående "Bloggarna drar sig ur".
Så här ser jag på bloggningen: Först ut var tekniknördarna (och om man vill - dagbok på nätet:arna). Sedan kom "andra vågen", till vilka jag själv möjligen kan räknas. Sedan kom massan (minst hälften av mina favoriter kommer ur den, även om "massan" låter lite nedvärderande). Sist kom kändisarna och de profesionella skribenterna.
Ur dessa grupperna trädde vissa "stjärnor" fram - såna som blev omnämnda i tidningarna och i tv. Ur dessa grupper kom också bloggosfärens "fyllnadsmaterial" - arbetshästarna, vanebloggarna. Jag räknar mig själv till "fyllnadsmaterialet".
Precis som i livet i stort blev det mannfall ur alla grupperna. De flesta "stjärnorna" har hållt sig kvar - eftersom det säkert är lönsamt på olika vis. Men mannfallet har säkert varit likvärdigt ur de olika grupperna; man tröttnar, får ändrade livsförhållanden.
Likvärdigt utom i ett fall: Kändisarna. De kom in på sluttampen (om den nu är nådd). De tog en massa utrymme. Märkte att de var totalt ointressanta utom ur "kändishänseende" (utom i vissa fall). Sedan drog de sig ur. Detta betyder INTE att "den stora avbloggningen" har skett. Det har bara varit en naturlig utrensning.
---
Andra bloggar om: bloggande
Den här bloggen är avslutad. I över 10 år höll den, men det blev rätt sporadiskt mot slutet. Jag bloggade länge, och man ändras som person med tiden, så eventuella åsikter jag har gett uttryck för kan vara inaktuella. Det KAN vara så att jag tycker tvärtom numera. Men jag låter det ligga. Det är lite kul med ett halvprivat tidsdokument.
11 kommentarer:
Paranoid som jag är kan jag inte undgå att se något koordinerat över kändisavhoppen. Det har ju inte hänt något speciellt i bloggosfören på senaste tiden som motiverar att alla tröttnar just nu.
Jag tror att de flesta som bloggat nån gång råkat hamna i en oangenäm ordväxling och att det inte är ovanligt att folk deklamerat att nu är det banne mej nog. Men när man dragit sig tillbaka och slickat sina sår, så återvänder de allra flesta, i en eller annan form.
Om man är kändis som skrivit under eget namn är det nog inte lika lätt att komma tillbaka efter ett stort avtack. Och att skriva under pseudonym, som en "vanlig" människa som bara kan locka med det man har att komma med, det är nog inte så kul.
(Om jag en dag avslöjade att jag är halvkänd, skulle intresset för min blogg inte öka?)
Att blogga tillräckligt provocerande för att det ska vara intressant att läsa, men inte så aggressivt att man retar upp folk, det är en svår konst.
Har du nån gång blivit riktigt upprörd av nån diskussion (på nätet) du hamnat i?
Det är sent, jag har druckit vin och jag säger följande:
Storheterna kliver ner från parnassen, beblandar sig med vanligt folk, behandlas som vanligt folk och eftersom de inte är vanligt folk så kliver de upp på parnassen igen.
Who could care less?
Hehe, när är det dags för oss eftersläntare? Vi som alltid(nästan)är efter vår tid...?
:-) Molly Ginger.
paradigm: Det är en lämmeleffekt kanske?
salt: Nix, jag blir sällan upprörd. På nåt sätt känns det som är på nätet overkligt. Jag skulle nog passa bra som nät-troll om jag hade den läggningen.
pf: Precis. De tillförde inget - utom i Eldkvarns fall - den gillade jag verkligen. Å andra sidan faller den bloggen utanför ändå på nåt sätt.
Molly: Du är ju en kommentarsbloggare. Ni, några stycken, är en unik grupp. Egentligen den ödmjukaste och bästa.
Ja, det var ju skönt att bloggfenomenet äntligen gjorde att Eldkvarns eviga och oförtrutna trökharvande ledde till något positivt. Nån chans att man kan få dem att bara blogga och sluta utsätta mänskligheten för fler stockkonservativa musikaliska alster?
john: Hehe .. ja där vet man verkligen vad man får.
Det är precis det intryck jag fått av dej! Något som jag tror är ganska ovanligt för bloggare.
Salt: Då känner jag mig intryckt av dig ;-)
proffesionella? Ha ha, du kan inte stava!
Stefan. Dånnt remajnd mi.
Skicka en kommentar