Jag ställer mig framför vardagsrumsfönstret med händerna knutna bakom ryggen. Jag tror att vinden har lagt sig, för gräset böljar inte längre. Det är en våt, grön matta full av maskrosor. Det småduggar.
En tjock dam med vit jacka och axelremsväska kommer gående nedför backen. Hon bär på fyra papperskassar från ICA. Hon måste skynda sig hem innan kassarna blir våta och spricker, tänker jag. Men hon går lugnt och sakta. Håret ligger blött och tätt utefter hennes huvud. Antagligen tänker hon på något viktigt, för tanken på regnet och matkassarna tycks inte bekymra henne.
Aloe Veran som jag fick förra sommaren står ostadigt i sin ovattnade jord där på fönsterbrädan. Den ser sorglig ut, men vore den bättre skött skulle den ändå inte passa in bredvid de andra vanvårdade växterna. Jag lovar mig själv att köpa ny jord.
Eldkvarn är fulla för kärlekens skull borta vid datorn. Ljuset från taklampan räcker inte riktigt till. Jag sätter mig vid datorbordet och får genast syn på skurhinken från i förr-förr-förrgår. Jag måste tömma den innan det möglar.
---
Andra bloggar om: dagar
Den här bloggen är avslutad. I över 10 år höll den, men det blev rätt sporadiskt mot slutet. Jag bloggade länge, och man ändras som person med tiden, så eventuella åsikter jag har gett uttryck för kan vara inaktuella. Det KAN vara så att jag tycker tvärtom numera. Men jag låter det ligga. Det är lite kul med ett halvprivat tidsdokument.
4 kommentarer:
Det där känner jag igen! Att totalt strunta i vädret och bara vandra på i regnet... "Blir jag blöt så bli jag", tänker jag... Jo, folk glor... Men so what?!
:-) Molly Ginger.
Molly: Så det kanske var dig jag såg? :-)
Aloe Veran skulle passa hos mej. Jag gillar udda växter. Jag har aldrig gillat gäng.
Haha... Nej du, jag har ingen vit jacka.
:-) Molly G.
Skicka en kommentar