Andra bloggar om: tv, tv-serier, svartvitt, sextiotalet, sjuttiotalet
---
SVT:s "Upp till kamp" var helt okej - men rollbesättningen var grym. Jag vet inte om nån har tänkt på saken, men faktiskt är det så att 60-70-talsmänniskorna såg annorlunda ut. Det var inte bara kläderna - det var ansiktena, minerna, uttrycket.
Själv är jag född sextiofyra, så jag är väl en sån människa på sätt och vis. Men ändå inte. Det är ungdomen jag menar, typ sexton och uppåt. Så även om jag är en 60-70-talsmänniska i egentlig mening, så är jag en åttiotalsmänniska som jag menar det. Ni fattar.
Nå, det jag menade med grym casting var att skådisarna verkligen hade det 60-70-taliga skrivet i sina ansikten. Man kan kolla in serien härinne (har i skrivande stund inte lagts upp), och här är en youtubare, ett soundtrack från serien: "Song written by Mattias Bärjed & Niclas stenholm and sung by Ebbot Lundberg."
DN skriver om serien också.
Den här bloggen är avslutad. I över 10 år höll den, men det blev rätt sporadiskt mot slutet. Jag bloggade länge, och man ändras som person med tiden, så eventuella åsikter jag har gett uttryck för kan vara inaktuella. Det KAN vara så att jag tycker tvärtom numera. Men jag låter det ligga. Det är lite kul med ett halvprivat tidsdokument.
11 kommentarer:
JA... det var så rätt känsla i allt!
Min jävlalillalapp är så full så den fixar inte längre videos (ska snart få en ny av min sjef), men jag FÖRSTÅR vad du menar...
Hrm:
Kläderna var väl ganska OK, bilar och andra detaljer likaså. Men sedan kände jag inte igen särskilt mycket, bortsett från Amerikabeundran från 50-talet och den Ingmar Bergmanska tristessen. Men den var ju filmisk och inte verklig.
Jag hade förbannat kul på 60-talet. Jag som är född 1944 och som både var vuxen och med på den tiden, var inte alls så där uttråkad som skådisarna i filmen.
Dessutom detta rökande! Så där rökte inte folk på den tiden. Det blev rentav löjligt. Till slut skrattade vi hejdlöst, maken och jag, åt varje cigarett som tändes, minst en i varje scen.
Den här serien får hästa upp sig bra mycket om jag ska iddas se mer än början av nästa stycke.
Så godkänner plötsligt inte den här bloggen min blogg-URL: Så här är den istället:
http://www. alba.nu/motvallsbloggen/
cornelia: Hoppas det fortsätter så.
stellaP: Bra chef!
kerstin: Rökningen. Jag tror att de som var barn då antagligen upplevde det så - och det återspeglar sig nu.
Kerstin hade ett mellanslag i sin länkangivelse. No good. Annars borde jag, tidig femtiotalist, ha suttit limmad framför TV-n, men ack. Jag lessnade snabbt och satte mig att läsa i stället.
Ljudet och slamret från poporkestrarna hörde jag iaf. Och det var perfekt rekonstruerat.
PF: Riktigt jobbig och slamrig musik. Men det kanske blir bättre - om de proggar till det.
neeeeej inte progga till det! då blir det sämre!
jag som varandes född -79 blev mycket fascinerad av att det röktes så mycket. i min naivitet trodde jag inte heller att jazztobaksrökning var så vanligt då, trodde det kom senare.
lisa: Jo, mer progg.
Men faktiskt, jag trodde också att jazztobaken var senare, åtminstone några år.
Klart att här finns några överdrivna tidsmarkörer och manér men på det hela taget har jag inte sett en så bra skildring av 60-talets Sverige sedan den tidens samtidsskildringar. Lars Molins Badjävlar är ännu ohotad men Upp Till Kamp har lite känning.
Mats: Och som sagt, den tar sig nog ännu mer.
Jag är född -54 och var alltså tonåring i slutet på 60 och början på 70-talet och jag är grymt imponerad av hur de fångat tidsandan. Och du Kerstin: precis så där mycket röktes det ! I stort sett ALLA i min ålder rökte, och man rökte överallt. Jag tycker att det är en suverän serie.
Skicka en kommentar