---
Jag såg Inland Empire igår. En recension vore kanske på sin plats nu då, men fan, jag går bet på det. För det första är den så lång (typ tre timmar) att det blir för många detaljer att komma ihåg efteråt, och för det andra att den drar åt konstfilmshållet lika mycket som åt den vanliga dramafilmen.En kritik jag hörde innan jag såg den var att den gott kunde klippas ner en timme. "Vad är det för jäkla resonemang?" tänkte jag då, "En film är ju så lång som den ska vara!" Men det låg nog något i det. Fast en timme är att ta i. Tjugo minuter möjligen. Å andra sidan skulle slutet - de sista tio minuterna (plus eftertexterna) - kanske inte bli så effektfulla som de ändå var, om man kortade den.
Så här tänkte jag efteråt. En lång, ganska tung måltid behöver något efteråt - en söt efterrätt, en likör, för att komma till sin rätt. Det blir en helhet liksom. Det klatchiga (tolka det hur du vill) slutet var den likören; hade filmen varit kortare kanske det inte hade passat med nåt sött.Sen själva filmen då. Tja, den maler på i mitt huvud. Många, många små detaljer och tecken och signaler att hålla reda på. Har man någon att diskutera filmen med dagen efter, som jag har, så kan man minnas och tolka dem tillsammans.
En scen i filmen utspelar sig på gatan vid en husvägg. Huvudpersonen befinner sig mitt emellan en svart kvinna och en japanska. Den scenen är, i mitt tycke, filmens bästa. Och japanskans rolllfigur är nog den knasigaste och charmigaste i filmhistorien.I filmen förekommer kaninscener också. På YouTube kan man se några fler av dessa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar