Jag har upptäckt - eller kommit att tänka på - en sak med varelsen som är jag: jag andas inte. Jomen visst andas jag, nästan jämt - men inte alltid. När jag är riktigt avslappnad och tom i skallen tycks jag lägga ner den biten.
Det är som när man ser på undervattensfilmer (eller som jag kallade dem när jag var liten: undervattningsfilmer), man håller omedvetet andan. Sedan, efter ett tag, upptäcker kroppen att den håller på att bygga upp en syrebrist, och så gör den ett andetag. Men det här är lite annorlunda - jag får ingen syrebrist.
Antagligen är det väl inbillning. Hur skulle det vara annat än det? Om jag inte behövde andas vore jag ingen människa. Men det är jag. Nåväl, just nu sitter människan som är jag och kollar på fullversionen av PI.
(imdb)
---
Läs även andra bloggares åsikter om andning, pi
Den här bloggen är avslutad. I över 10 år höll den, men det blev rätt sporadiskt mot slutet. Jag bloggade länge, och man ändras som person med tiden, så eventuella åsikter jag har gett uttryck för kan vara inaktuella. Det KAN vara så att jag tycker tvärtom numera. Men jag låter det ligga. Det är lite kul med ett halvprivat tidsdokument.
6 kommentarer:
Men vet du vad? Sedan jag var liten har jag lärt mig att man faktiskt andas även om man inte gör det med munnen. Andas genom näsan räknas faktiskt också.
lisa: Fast i mitt fall håller jag munnen stängd. Antagligen har jag så bra lungor så att den lilla luft som cirkulerar mellan dem och näsan räcker.
när jag var liten trodde jag på allvar att man inte andades om man andades genom näsan, och att de andningsfria perioderna kom då och då, så om man skulle vara med i en hållaandanlängst-tävling gällde det att ha timing!
lisa: Haha - man ska inte tänka för mycket på sånt där.
Sent på kvällen när jag är helt avslappnad andas jag väldigt långsamt. Det blir bara fem andetag per minut. Mellan varje andetag blir det en lång paus. Fast så kanske alla gör.
paradigm: Samma här. Tänk om man kunde lära sig att andas så, även till vardags.
Skicka en kommentar