Ja det var en jäkla smäll, och jag vållade den. Så här gick det till. Jag flöt omkring i ingenting, och hade det egentligen ganska bra. Inga människor att ta hänsyn till. Inget jobb att gå till. Sovmorgon varenda dag, och varenda dag var sig lik. Men så hände det sig som så att jag upptäckte en punkt en bit längre bort. Avstånd hade ingen betydelse på den tiden - punkten kan ha varit en millimeter bort - eller en miljard mil. Förresten fanns det ingen tid heller.
Så i samma stund som jag såg punkten var jag framme vid den (eller om det tog tusen miljarder år). Jag kretsade omkring den en stund, spanade in den. Den var rund, så mycket kunde jag konstatera - å andra sidan hade jag inget att jämföra med. Varken hårt eller mjukt eller sprött eller starkt existerade, så jag visste inte hur hårt jag vågade klämma på den. Men klämma på den ville jag, och jag bestämde mig för halvhårt.
Tyvärr var det för hårt - jag skulle ha satsat på halvmjukt istället. Och nu gick allting fort. Punktjäveln sprack i fogarna och började expandera. Till en början var jag mest förvånad, men insåg strax att det var läge att lägga benen på ryggen. Jag försökte hålla mig undan för dess expansion, men det fanns ingenstans att ta vägen. Skitsamma då, tänkte jag, jag tar smällen.
Jag blundade och lät den komma. När jag tittade igen var jag omgiven av materia. Ingenting hade ersatts av någonting - så långt jag såg i alla riktningar. Det där klämmandet var nog i klåfingrigaste laget insåg jag. Ingen hade förvisso sett mig göra det, men för säkerhets skull tänkte jag hålla mig undan ett tag. Och det gjorde jag, länge och väl.
Nu fanns det saker. Det fanns avstånd och tid och allt sånt där skit. Jag blev ju tvungen att köpa läget, eftersom jag hade vållat det, men inte fan tänkte jag njuta av det för det. Så jag hängde där ett tag till - tills jag blev alldeles yr och kände att jag behövde fast mark under fötterna. Så jag skapade jorden.
Sen var det inte mycket mer än så. Inte mycket minnesvärt hände mellan skapandet och fram tills jag började blogga - utom att jag började få dåligt samvete. Jag bloggade om allt möjligt utom om den där jäkla punkten jag hittade för så länge sedan, och klämde på. Men nu har jag alltså nått punktens motsatta punkt - the punkt of no return, kanske man skulle kunna kalla den - erkännandets punkt.
Så jag erkänner: DET VAR JAG! Okej? Nu vet du att allt dåligt som händer i ditt liv är mitt fel. Hade jag inte klämt på punkten hade hade inget hänt. Fast tänk så här istället - om jag inte hade klämt på den hade inget bra heller hänt, det måste jag i alla fall säga till mitt försvar. Men okej, det ska i alla fall inte upprepas, det lovar jag.
---
Läs även andra bloggares åsikter om big bang
5 kommentarer:
ÄNTLIGEN!
Precis!
Gert Fylking/drf @ drf.teflonminne.se:
Ja, jag kände att det var på tiden.
Men herregud då...
p-e: Ja? Vad vill du?
Skicka en kommentar