Just nu har jag tandvärk. Jag berättar gärna om denna värk för alla som ids lyssna. De lyssnar förvisso mest av artighet, för bakom den bekymrade minen flyr nog deras tankar någon helt annanstans.
Jag har funderat över detta behov av att hela tiden berätta om sitt lidande, något jag som sagt gärna gör, och alltid har gjort - både över verkliga smärtor och medicinska åkommor, och inbillade. Inget blir ju egentligen bättre. Smärtan blir inte mindre.
Jag tror det handlar om flykt från ansvar över sitt liv. Den det är synd om förväntas inget av. Man behöver inte vara lyckad, smal, snygg, tuff eller vad det nu må vara. Man är någon det är synd om, någon utan ansvar. Man gör sig själv till ett barn, helt enkelt.
Frågan är om detta är en bra livsstrategi, att vägra vara vuxen. Offerrollen kan inte, tänker jag, vara uppbygglig på ett enda sätt. Antagligen är den bara nedbrytande, och lämnar ens försvar för kommande smärtor - verkliga eller inbillade - öppet.
Men aj, aj, aj - just nu är jag verkligen ett offer. Jag tog en långpromenad ute i mörkret i tron om att det skulle hjälpa (och hjälpa mot mina 98,5 kg samtidigt) mot tandvärken, men det gjorde det inte. Fan! Nu föll jag i offerfällan igen, och du som läser detta kan ha en medlidande-rynka mellan ögonen, men samtidigt tänka på nåt annat. Alternativt skratta hjärtligt, om du är sadistiskt lagd.
---
Läs även andra bloggares åsikter om tandvärk, smärta, offerrollen
Den här bloggen är avslutad. I över 10 år höll den, men det blev rätt sporadiskt mot slutet. Jag bloggade länge, och man ändras som person med tiden, så eventuella åsikter jag har gett uttryck för kan vara inaktuella. Det KAN vara så att jag tycker tvärtom numera. Men jag låter det ligga. Det är lite kul med ett halvprivat tidsdokument.
12 kommentarer:
KLart som fan att man får tycka synd om sig själv när man har tandvärk.
nihon: Jo, men man behöver ju inte tjata så mycket om det som jag gör. :-)
Här är en till med tandvärk.
Den som inte har haft riktig tandvärk, vet inte vad smärta är.
Det är värre än att föda barn.
Man kan inte tänka på NÅNTING annat och man skulle tänka sig att göra vad-som-helst, bara man blir befriad.
När jag hade det som värst, kom jag till en underbar tandläkerska som inte kunde hitta vilken tand det rörde sig om. Så hon borrade upp den hon TRODDE att det var och så fick jag sitta i väntrummet, medan hon tog en annan, inbokad patient.
I väntrummet började värken att släppa och jag kände hur tårarna rann i en strid ström .. en sån total ofattbar lycka!
Hoppas att det ordnar sig för dig,Johnny.
elisabet: Tack.
Jag vet inte heller exakt vilken tand det är - det är mer ett område på nåt vis.
Få tandvärk på en helg är ingen hit, och speciellt inte på helgen. Det är väl så att tandvärk oftast betyder att man måste uppsöka tandläkare.
Visst är det rätt bekvämt, att frånhända sig sitt eget ansvar. Vet inte hur många, inklusive jag själv, som skyller på olika omständigheter, allt från uppväxt till felval av partners, allmän oflyt med jobb och annat. Mitt värsta offerbeteende är att jag resonerar som att det faktiskt inte finns nån anledning för andra att tycka om mig eller vilja ha mitt sällskap. Då har man en fullgod anledning att fortsätta att vara socialt passiv, eftersom man inte vill att folk på något sätt ska känna sig påtvingad ens umgänge, och så slipper man bli dumpad i och med att man dumpat sig själv på förhand. Men det är väl så att en sån hållning har sina rötter någonstans och blir underblåst av både den sociala kulturen, där folk inte ger varandra bekräftelse. Svenskar låtsas ju oftast som att de inte ser varandra över huvud taget, att man inte ens är värd en blick.
Så det är ju synd om oss, som vuxit upp i detta.
Ser att min text fick några ord för mycket "på en helg" i första stycket ska bort och "både den" i det sista. Blir lätt så när man skriver nån rad, och sen gör nåt annat, och så skriver lite igen.
Tandgnisslande kan ställa till det så att man får rejält ont. Det är kanske det. Hade sånt tandvärk att det gjorde rejält ont när man kom åt tanden och det ömmade runtum, men det var "bara" överansträngning eftersom tanden utsatts för omfattande tryck i sömnen. I så fall går värken över av att man kopplar av lite mer. Men det är ju lättare sagt än gjort, speciellt om man har värk. Hoppas den går över.
cm: Faktiskt, när du säger det så tänker jag att jag borde fälla lite mer positiva omdömen om omgivningen. Men man utgår från att allt är bra med alla hela tiden, eftersom man inbillar sig att det är så.
Tandvärk är fan bland det värsta man kan ha av all slags värk. Passa på och tyck synd om dig så länge den varar!
mymlan: Ja jag passar verkligen på. Just nu är det olidligt. Det går inte att sova.
Att ha tandvärk på helgen är ingen höjdare, inte heller att plötsligt tappa en tandkrona i ett hotellrum i främmande land och vara på alla fyra för att hitta den (prylen hade kostat 3000 pix och det var alltså vitalt att få med den hem för att fästa den på nytt...lyckligtvis kunde man hjälpligt få den att sitta med skruvfästet så klänge - men tja, ingen hit...)
Är man offer under en kort tid så kan det vara en nödvändig studspunkt för att komma upp igen, men problmet är också ifall omgivningen inte ser att det är tillfälligt - den kanske vänjer sig vid att man inte får ta eget ansvar. Folk kan bli mycket förvånade över hur mycket ilska som föds om man ska *upp* ur det läget (sjuksriven, arbetslös etc) och de inte hjälper till litet med att, helt enkelt se en som vuxen och kapabel igen. Det är som om den vreden behövs för att bryta igenom den proppmätta ignoransen: "ja, det e ju bara du själv som kan välja vad du behöver göra"...
98 komma fem. Hmmm. Tio upp. Dags att damma av stavarna när du har varit hos tandläkaren?
magnus: Kloka tankar från dig, som vanligt.
pf: 24 timmar till tandis. Ja, min vikt har blivit ett skämt.
Skicka en kommentar