Jag tror de är borta nu, i stort sett, eller så håller de på att försvinna, de sista. Jag tänker på gamlingarna, de som föddes, låt oss säga innan tjugotalet. Jag tänker på såna som min farfar och min farmor, som är döda nu.
De pratade på ett vissst sätt. De använda andra tonfall och andra ord. Inget stenåldersspråk, eller så, men annorlunda. På nåt sätt känns det som om de hade någon sorts torr, menande humor. Jag kan inte riktigt förklara det, men när jag såg Hylands samtal med Strindbergs gamla hushållerska Tea Nilsson kom jag att tänka på saken.
Tea Nilsson: Jag skulle inte få nån lön av henne för jag fick utav Strindberg.
Lennart Hyland: Sa hon det?
Tea: Ja.
Hyland: Oj. Gjorde hon det också?
Tea: Nej, jag talade inte om att jag fick några dricks av'en. Det hade jag hemligt.
Hyland: Ja hon förstod väl det att ni fick.
Tea: Ja hon började att dra misstanke ... om allt möjligt tror ja heheehe.
Hyland: Om allt möjligt?
Tea: Ja, nära på. Strindberg var snäll.
Hyland: Ja.
Tea: Ja, det går inte det heller alla gånger.
---
Läs även andra bloggares åsikter om gamlingar, språk, tal
Den här bloggen är avslutad. I över 10 år höll den, men det blev rätt sporadiskt mot slutet. Jag bloggade länge, och man ändras som person med tiden, så eventuella åsikter jag har gett uttryck för kan vara inaktuella. Det KAN vara så att jag tycker tvärtom numera. Men jag låter det ligga. Det är lite kul med ett halvprivat tidsdokument.
6 kommentarer:
Förstår precis vad du menar och har också haft känslan av att folk födda innan 20talet definitivt tillhörde en annan generation mentalitetsmässigt än folk födda omkring andra världskriget.
Det verkar finnas en massa generationsklumpar med gränser som ofta syns. 1900-20talet, 30-50 talister, 60 och 70talister, 80 och 90talister. Hyland tillhör definitivt den äldsta klumpen på alla sätt.
Jag skulle vilja påstå att "gamla människor" förevigt i mitt 70talist sinne kommer vara folk födda omkring 1910 även fast de idag inte finns längre. För mig är dessa en specifik generation - min generations gamlingar.
nihon: Även dessa gamla som vi tänker på, måste ju ha haft samma känsla för sina gamlingar - och så vidare. En fascinerande tanke.
Visst, såna här vanor och tonfall skiljer generationer åt. Eyvind Johnson visste mycket om det där, fast han hade bott många år utomlands och ofta skriver om borgerliga miljöer där han själv inte hade rört sig så mycket (inte ännu i alla fall). Klipper en godbit ur "Minnas" (1928) - Ivar sitter på det lilla kontoret och käftas med sin ettrige chef Lindblom, och försöker också charma arbetskamraten fröken Flink:
"-Men tänk om det blev sparken! hotade Lindblom.
-Ja, tänk så bra! Då blev ni ensam med fröken Flink, och hon komme att dö av det här dramats långrandighet.
-Men herr Berr! sade Fröken Flink.
-Kan herr Lindblom jazza? frågade Ivar hånfullt efter en stund.
Fröken Flink log, och Lindblom satte åter upp sitt magra ansikte och svarade beskt:
-Nej, men hålla mig vaken.
-Vet herr Lindblom vad en saxofon är för något?
Nu var Lindblom mogen, och smackade med tungan som om han avsmakat sin syra. Ansiktet magrade ytterligare, ögopnen blevo gröna, örsnibbarna röda, näsan bleknade och munnen, som satt mitt i dennsá disharmoni av färger blev en fattig, hopsparad mun med tunna läppar som knappt räckte till att dölja de spetsiga tänderna. Lindblom log bitterbeskt, och när syran skarpnat tilräckligt sade han:
-En saxofon är väl en sån som stryker omkring i parkerna och på gatorna om kvällarna efter ett visst fruntimmer?!"
:)
magnus: Jag märker att språket stoppade i MEN och BLEV oftare än nu. Jag måste också börja med det.
Johnny:
-Men jag säger, om jag skulle kasta ner er här utför stupet?
-Nej, det gjorde aldrig herr Andersson!
(två coola Eyvindrepliker till, ur novellen "Vinterspel" och "Stad i mörker"; "kasta" i betydelsen knuffa, och herr Andersson är så klart den X talar till)
Magnus: Suveränt. Språket var både mer målande och mer artigt då.
Skicka en kommentar