Svårt var det, som sagt, och måttet rågades vid ett tillfälle när jag hade en av mina ungar under ständig bevakning när han plaskade omkring. Jag kunde inte slappna av och glassa själv, där jag satt på min badhandduk, men det kunde det vara värt, tänkte jag - jag håller ju koll.
Då, den gången, skulle jag få upp ungen ur vattnet. Antagligen var det dags att gå hem, eller nåt. Jag ropade som fan på'n - men ingen reaktion. Då klev jag ner i plurret och skulle bära upp honom, men innan jag kom fram vände han sig emot mig. Jag var naturligtvis jag, det visste jag, men vem fan var ungen? Inte var han min, i alla fall.
Jag hade bevakat fel unge hur länge som helst. Jag minns inte hur det gick sen, men det måste ha gått bra eftersom jag i skrivande stund hör honom från rummet bredvid (han tittar på episod 10 av "Taken").
Nå, det var efter den gången jag satte mig ner och tänkte till: Vad göra? Sveriges sommarstränder är, när det är fint väder, till stor del fyllda av svenska ungar - med vad det innebär: blonda skallar, identiska blonda skallar - hur många som helst. Ja, vad göra?
Då kom jag på't: zinkpasta. Jag skaffade zinkpasta i olika färger, sånt som skidåkare hade i fejset på åttiotalet, och som jag antar att surfare utomlands har. Sen fick ungarna måla sig, eller snarare - jag målade dem nog. Ni fattar - lite indian sådär, lite Picasso i största allmänhet.
Förmodligen såg det rätt konstigt ut, och antagligen fanns det föräldrar som tittade snett på mig. Men vafan - ungarna klagade inte och jag kunde ha järnkoll. Dessutom skyddades de ju mot solstrålning. Ta't som ett tips, småbarnsföräldrar.
Den här posten hade jag tänkt illustrera med en bild på ungar som badade och som jag tänkte måla olika färger på. Men jag skippade det, för efter ett tag började jag känna mig lite småunken där jag satt och googlade på "badande barn" och "kids on the beach" och liknande.
---
Läs även andra bloggares åsikter om zink, zinkpasta, bad, barn, säkerhet
2 kommentarer:
Väldigt, väldigt bra ide!
Jag råkade ut för en helt galen sak en gång - en mamma som kom rusandei panik och försökte lyfta iväg min yngsta dotter, då cirka 2 år, som satt och åt glass i godan ro på vår handduk. Det visade sig efter ett par förvirrade sekunder att hon tagit fel på barn och trodde att min unge var hennes. Så desperat var hon! Som tur är hittade hon sitt riktiga barn straxt efteråt.
anna: Tur att hon inte lyckades kidnappa din dotter. :-D
Skicka en kommentar