Sedan jag började förstå det engelska språket blev musiken jag lyssnade på sämre, eller åtminstone texterna blev det. Plötsligt förstod jag hur banala låttexter för det mesta är. Låtar som i mitt inre hade varit mäktiga och monumentala visade sig handla om hjärta och smärta, och var oftast varken bättre eller sämre än bloggposterna jag själv nu för tiden åstadkommer. Så bittert smakar alltså kunskapens äpple. Därför är det bra att jag inte kan fler språk än engelska (som jag bara kan hjälpligt och därför kan behålla vissa illusioner). Italienska, till exempel, tänker jag aldrig lära mig, och därför kommer den här låten även i fortsättningen att vara storslagen och skön - även om jag såklart anar vad den handlar om: hjärta och smärta.
---
Läs även andra bloggares åsikter om språk, italienska, mia martini, musik
(Tack för låten Paola)
Den här bloggen är avslutad. I över 10 år höll den, men det blev rätt sporadiskt mot slutet. Jag bloggade länge, och man ändras som person med tiden, så eventuella åsikter jag har gett uttryck för kan vara inaktuella. Det KAN vara så att jag tycker tvärtom numera. Men jag låter det ligga. Det är lite kul med ett halvprivat tidsdokument.
4 kommentarer:
Lyssna på t.ex. Elbow, Momus, Prefab Sprout och Jethro Tull så har du mångdubbelt igen det du förlorade på att lära dig srpåket.
john: Jethro Tull lyssnar jag redan på. Även Momus - det lärde jag mig från dig eller om det var Emma.
Det finns alltid saker som bekräftar regler, och samma när det kommer till musik. Men nog är det så att minst 90% av all musik handlar om hjärta och smärta.
90% av allt, kanske. Men såp är också 95% av all musik som släpps skit, så det går att trimma med hjärta/smärta-kvoten rejält utan att få ett litet musikbibliotek för det.
john: Ett sånt bra bibliotek består av en massa nålar hittade i höstackar; det tar ett tag.
Skicka en kommentar