Trevliga och pratglada. Vänliga. De stannar upp en liten stund och pratar om väder och vind eller vad som helst, och går strax sin väg. Vill väl inte störa, antar jag. Jag är lika trevlig och tillmötesgående. Skrattar, ler och - lider. Det kryper i mig. Nu talar jag inte bara om jobbet, utan det kan vara när som helst.
Det är välkänt att en del människor likt vampyrer liksom stjäl ens energi. Såna lär man sig tåla och undviker om man kan. Såna är oftast lite otrevliga. Men de trevliga - varför finns det trevliga och snälla människor som får det att krypa i ens skinn? Och vad beror det på? Jag tror inte att de märker det själva, och det är mycket möjligt att det är mig det beror på.
---
Läs även andra bloggares åsikter om känslor, myrkrypningar
Den här bloggen är avslutad. I över 10 år höll den, men det blev rätt sporadiskt mot slutet. Jag bloggade länge, och man ändras som person med tiden, så eventuella åsikter jag har gett uttryck för kan vara inaktuella. Det KAN vara så att jag tycker tvärtom numera. Men jag låter det ligga. Det är lite kul med ett halvprivat tidsdokument.
7 kommentarer:
Jag tror att i vissa fall beror det på att dom försöker vara trevliga, men vårt undermedvetna märker att kroppsspråket inte helt överensstämmer med det dom säger. Vi märker alltså att dom låtsas men är inte medvetna om att vi märker det... Förstod någon vad jag menade? :-)
mrarboc: Jag förstod. Å andra sidan förstod jag knappt vad jag själv menade. Såna här grejor är svårförklarade och svårbeskrivna.
Jag har under året tvingat mig själv att stanna och prata med massor med mäniskor som jag aldrig träffat förut. För ett fotoprojekt som heter 100 Strangers. Har mött många olika reaktioner. Fått nobben ganska många gånger. Ibland har folk ifrågasatt vad jag håller på med och då har jag känt myrkrypningarna och snabbt avbrutit samtalet. Har nog inte pratat väder med så många av dessa, men en ny erfarenhet var det i alla fall.
Djupa tankar idag...men jag tror att det är väldigt svårt att identifiera hur energitjuven påverkar oss. Jag har massor av "vänner" som funkar exakt som du beskriver, skapar som svarta hål att falla ner i, och sällan har man bett om deras sällskap...Läs mer hos mig...
steffe: Ja vad gör man? Flyr om man kan. Hurru den här bilden är väldigt lyckad:
http://www.flickr.com/photos/steffe/3027409884/
Pim: Jag tror många av dessa inte ens märker't själva.
Det brukar ofta vara väldigt "tomma" människor... de är så som de förväntas vara, tycka det de förväntas tycka osv... det kryper i mig med när jag träffar sådana... flyktreflexen slår till i hundraåttio!
Maria: På nåt sätt är människor som "vill vara till lags", om det nu är det de vill, väldigt krävande. Man vill sticka - det är liksom att man blir skyldig dem nåt.
Skicka en kommentar