De finns överallt omkring oss, dessa människor som vi inte känner och aldrig kommer att känna men som funkar som kuliss till vår vardag. Om jag tittar ut genom mitt fönster kommer jag att se dem därute. Går jag sedan bort från fönstret för att sen återvända om typ fem minuter, ja då finns de fortfarande där - men nu ser de annorlunda ut.
För dem själva är det säkert viktigt hur de ser ut, mår och känner sig, men för min del är de bara delar av kulissen; de befinner sig i mitt synfält av en ren slump, och för min del kunde de lika gärna vara målade på en enorm papprulle som rullas framför mig. Slumpen, tillfället när jag tittar, avgör vem av dem jag kommer att se.
Eftersom det numera verkar mer gångbart att använda ordet random än ordet slump så kör jag på det: De är random-människor. Men är de människor? Troligen, men hur skulle jag kunna veta det? De kunde lika gärna vara robotar - automater - programmerade att röra sig slumpvis där jag vistas.
Jag väljer därför att kalla dem randomater. De hamnar helt random framför mig .... och ibland hamnar de helt random sådär lite i bakgrunden på bilderna jag tar. Jag klippte ut några av dem.
---
Läs även andra bloggares åsikter om random, slump, automater, robotar
---
Update: Nu ser jag att det finns en dubblett. Typiskt randomater.
12 kommentarer:
Jag vill gärna nominera din blogg till stora bloggpriset, men har ingen aning i vilken kategori jag ska pilla in dig. Vad säger du? Vad vill du vara?
/Klaus "Tyskungen" Beiersdorf
Intressant perspektiv... Jag jobbar på åt andra hållet... att försöka se varje enskild "robot" som en människa och förstår denne utifrån sin unika historia...
K-P B: Fan vet .. inte jag. Inte sport i alla fall. :-D
(vad snäll du är).
Ludmilla: Skulle jag försöka mig på det skulle jag bli galen. ;-) men det är tur att ni in/medkännande människor finns.
De där männen (där den ena har glasögon) ser inte så speciellt random ut... eller så är du förföljd!!!
paljettenq: Det verkar å. :-D
så
Hm de där randomaterna finns inte där jag bor.
De jag råkar ut i vår lilla by envisas med att hälsa på mig.
Fast det är nog bara för att invagga mig i säkerhet. De väntar bara på att jag skall somna.
Urban: De som hälsar är en mer avancerad modell.
Jag har lärt mig att det är mycket roligare att gå fram till Randomaterna och be att få ta ett porträtt och snacka in sig lite. Men det är ett bra ord, Randomaterna.
Steffe: Det skulle jag aldrig våga.
Ha ha, det tror jag nog visst att du skulle. Jag är den enda i Sverige hittills som är med i 100 Strangersprojektet, men jag vet att Anna Toss ligger i startgroparna.
Steffe: jag nöjer mig med de som råkar komma med på bild. :-)
Skicka en kommentar