Själva klimax är ju nästan alltid - om inte ett antiklimax - så i alla fall något ditåt. Nästan i alla situationer i livet märker man efteråt att själva resan var målet. I lumpen, till exempel, så gick jag nästan ett helt år och längtade efter muck. Efteråt - och så är det nog för många - kände jag att det var lumpen som var det roliga, och inte att sluta lumpen.
Ett annat exempel är träning. Jag simtränade i en massa år. Medan jag låg där och nötte kilometer efter kilometer så var det att träningen skulle upphöra, och att det skulle bli tävling och sedan ledighet, som upptog mina tankar. Nu, långt efteråt, så känner jag att värdet i det jag gjorde då var det där vardagliga nötandet - inte tävlingarna, och framförallt inte ledigheten efteråt.
Det kanske är så med allt; arbete, sex, träning, pluggande. Det verkar faktiskt vara så, att det välbekanta uttrycket: "Vägen är målet", är ett faktum - en sanning; nötandet fram till resultatet är viktigare, bättre och roligare än resultatet.
Så: Varför gäller detta inte diskning och städning?
---
Läs även andra bloggares åsikter om vägen är målet, är vägen målet?
Den här bloggen är avslutad. I över 10 år höll den, men det blev rätt sporadiskt mot slutet. Jag bloggade länge, och man ändras som person med tiden, så eventuella åsikter jag har gett uttryck för kan vara inaktuella. Det KAN vara så att jag tycker tvärtom numera. Men jag låter det ligga. Det är lite kul med ett halvprivat tidsdokument.
10 kommentarer:
Ja, säg det! Kanske för att man är så vansinnigt oengagerad i det man gör när man diskar och städar? För att målet är det enda som räknas? Cirkelresonemang.
emmeli: Ja verkligen är det så att målet är det enda som räknas (men puh! nu är jag klar).
Men mannen...du har missat! Kör lite basic mindfulness även i disk och städ. Så gör det inget om inte resultatet blir perfekt. Vispa runt med händerna i diskbaljan, känn det varma vattnet mot skinnet och låt diskborstens monotona rörelser bli ett mantra.
//hälsningar från henne som har köksgolvet fullt av leriga tassmärken, och kan vara jävligt pretentiös.
Pim: Nä, det enda som funkar är musik i lurar medan man håller på. Men mp3-spelaren är paj.
Hmm, gillar inte att du jämställer sex med arbete, plugg och träning! Ajaj!
Sex är ju alldeles underbart och man ligger väl knappast där och bara längtar tills det är över?
Nej bättre sex än så hoppas jag att svenska foket har (men ingen har ju reagerat hittills så kanske LIGGER det nåt i det du säger, hehe)
Jag älskar att vara i stunden när jag tränar... när jag känner kroppen anstränga sig och svettet lacka. När blodsmaken tränger undan alla tankar. Att förlora mig i flåset. Dit vill jag ofta ofta.
Jag hatar att ha en klocka i närheten, för det kan tränga in en separationsångest när träningspasset närmar sig slutet.
Att börja med en ny aktivitet, som att städa, är inte alltid så roligt men just när jag har förlåtit mig själv för att jag började skaka mattorna så blir det roligt att bygga upp en struktur i städningen och se ordningen infinna sig :)
petronella: haha, jag kanske inte skulle ha haft sex med där, men det kändes futtigt med bara två exempel. :-)
paljetten: när man hårddrar det hela ... ja allt - så är grejen att kunna "vara i stunden" det mest eftersträvansvärda - och samtidigt det svåraste. jag har nästan aldrig lyckats med det.
Har du samma tempo och (mot-) strävan att göra andra saker när du bloggar? eller är det så att inläggen blir korta ansträngningar som ger "belöning" på ett mer effektivt (snabbare) sätt än att simträna i någon timme och kanske kanske vinna någon gång då och då?
För Dante var vägen ner genom Helvetet förvisso mera spännande än Paradiset, och det känner man ju som läsare också. Det är mera action och starka (grymma?) passioner längs vandringen i helvetet...
paljettenq: När det kommer till bloggande är vägen målet, tycker jag. När jag trycker på 'publicera' så är jag ju klar, och nästa post väntar.
Magnus: Eller hur. Uppstigandet blir ett uppstigande in i tråkighet.
Skicka en kommentar