tisdag, juni 30, 2009

Lunchrastens olidliga lätthet

Hett ute, hett inne. Sista arbetsveckan innan semestern (när kylan antagligen kommer) sitter jag och väntar på att det ska bli rast. Ett iskallt fotbad, det vore nåt, tänker jag, men att ordna fram ett sådant skulle ta hela den lilla rasten, så istället bestämmer jag mig för att gå ut och gå.

Så kommer rasten, och han går ut. Mobilen har han i skjortfickan. Den är inställd på att larma när det återstår fem minuter av rasten, så att han hinner tillbaks. I den vänstra byxfickan ligger kameran nedstoppad.

Han vandrar som vanligt nedåt djurgårdsbron. Där nere fastnar hans blick på en solhet husvägg. Han intresserar sig en liten stund för hur murgrönor håller sig fast på husväggar. Han blir stående där, gloendes onaturligt länge, tills han börjar känna sig dum. Han rycker upp sig för att vandra vidare, men först: Klick!

En murgrönas lilla ljusgröna finger som biter sig fast.

På andra sidan nobelparken möts land och vatten. Dessa tillvarons ytterligheter möts i frodig vass. Han spetsar sina varma, soltorkade öron; lyssnar till det våta kluckandet. Sedan banar han sig fram mot vattnet. Han tänker att där nere kunde han ju ta det där kalla fotbadet han tänkte på förut.

Men han möts av nakna kvinnoben. Han funderar en stund över hur fortsättningen ser ut, där bakom den skuggiga busken till vänster i bild. Han blir stående där, gloendes onaturligt länge, tills han börjar känna sig dum. Han rycker upp sig för att vandra vidare, men först: Klick!

Ett par solvarma ben därnere i vassen.

Han känner på sig att strax larmar nog mobilen, men att det säkert finns tid över att sitta på en parkbänk en stund, innan det är dags att gå tillbaks. Han ser en liten skylt på en av bänkens ryggribbor.

Det måste vara tillverkarens namn, tänker han, och filosoferar en stund över Mussolinis förnamn. Han känner på den lilla skylten - den är varm. Han blir sittandes där, gloendes och petandes onaturligt länge, tills han börjar känna sig dum. Han rycker upp sig för att vandra tillbaks till jobbet (för nu har mobilen larmat), men först: Klick!

Mussolini mötte en skylt som sade sig heta Benito, och den gamla diktatorn svarade: - Dito.
---
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

9 kommentarer:

Ullah sa...

Han är väldigt underhållande.

Peace in mind sa...

...och onaturligt underhållande på sitt nedtonade vis...han är helt enkelt coolast:)

stationsvakt@gmail.com sa...

Ullah/Pim: Han talar om sig själv i tredje person. Inspirationen till det fick han av "artisten" Ken, från sydsvenskan (http://tinyurl.com/luvkw8):

"Själva den misstänkta stöldsituationen var inte hotfull, enligt Deep-representanten: Han satt tillsammans med en representant för det produktionsbolag som anordnade Hiphop-kvällen och räknade kvällens intäkter för att kunna göra upp betalningen från Deep.
– Ken valsade rakt in och sa ”det här är Kens pengar” och började plocka på sig allting. Vi trodde att han skojade. Representanten för produktionsbolaget skrattade, så vi trodde det var ett skämt. Men Ken stack. Och där började jakten."

Mats Andersson sa...

Jag tänker inte stanna på Stationsvakts blogg så länge, men så ser jag att det finns bilder. Så jag blir sittande där, gloendes onaturligt länge, tills jag börjar känna sig dum. Jag rycker upp mig och surfar vidare med ett: Klick!

stationsvakt@gmail.com sa...

Mats: Nu klickade det mellan oss. :-)

Larsson sa...

Bilden på kvinnobenen gillar jag skarpt - ett behagligt ljus och en behaglig "gammaldags" kulör... En snygg bild helt enkelt!

stationsvakt@gmail.com sa...

Larsson: tack. :-)

crex sa...

Jag gillar dina små berättelser. De skulle passa bra i en novellsamling.

stationsvakt@gmail.com sa...

crex: tack. :-)