fredag, augusti 07, 2009

Böckerna om Rama

Sådärja, nu har jag läst klart de fyra böckerna om Rama av Arthur C. Clarke. De tre första böckerna fanns på svenska, den fjärde bara på engelska. Tydligen behärskar jag att förstå engelska bättre än att prata, för den sista boken flöt på fint. Jag har aldrig varit särskilt bra på att recensera varken musik, film eller böcker, så jag skriver bara vad jag ungefär tyckte.

1 - "Möte med Rama": Trots att det är den första i serien, och också den kändaste, är boken ganska torr och tråkig. I mina ögon är inte Arthur C Clarke världens mest medryckande författare, fast de flesta kanske inte håller med mig. Boken känns mest som staplande av fakta.

2 - "Rama II": Den här gången är Gentry Lee huvudförfattare och Clarke medförfattare. Den är skriven 17 år efter den första, och stilen är en helt annan. Boken är bättre än ettan, i mitt tycke. Hur Lee är som författare på egen hand vet jag inte, men tillsammans har de gjort en bok som inte bara staplar fakta - även om den biten också finns med. När denna var avklarad kände jag ett sug efter att omedelbart läsa nästa i serien.

3 - "Ramas lustgård": Jag tycker att denna är den bästa. Bakom den ligger samma författarkonstelation, men man märker att Lee alltmer tar överhanden. Antagligen funkar Clarke mer som idé-konsult. "Ramas lustgård" är en direkt fortsättning på den förra boken och persongalleriet är i stort sett detsamma. Nu vill man verkligen veta hur det går för dem. Tidvis, särskilt mot slutet, blir det dock lite väl mycket såpa över förvecklingarna, men inte så att man stör sig alltför mycket.

4 - "Rama Revealed": En fortsättning på de två tidigare. Jag kan tänka mig att Lee sade till Clarke: "-Är det okej att jag kör igång med skrivandet?", och Clarke svarade: "-Du kan ju skriva den helt själv, Lee, så kollar jag igenom den efteråt.". Jag känner alltså inte Clarkes hand alls över den här. Ändå är den bättre än den första boken, den som Clarke skrev själv och som är så berömd. Däremot är det bara en ren såpa, om än inte en dålig sådan - och allt blir ju faktiskt, som bokens titel antyder, avslöjat till slut.



När man läser klart den sista i en serie böcker man har levt med ett bra tag känns det ganska sorgligt en stund. Det går naturligtvis över ganska snabbt, men när man tänker på att man antagligen inte någonsin kommer att återkomma till personerna man "har lärt känna" upplever man (eller i alla fall jag) en liten förlustkänsla.
---
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

6 kommentarer:

Plastfarfar sa...

Jag har bara läst ettan, och det får räcka med det. Men det var kul att du var bättre än du trodde på engelska böcker!

Anonym sa...

Hör du du, bäste Johnny!
Visst kan man återvända till böcker och personerna i dem...!!
Hur många ggr har "man" (många av oss, gissar jag) inte återvänt till Julian, George, Anne och Dick i Fem-böckerna..?!
För att inte tala om Catherine och Heathcliff i Svindlande höjder (Wuthering Heights)...
Bara som exempel!
:-) Molly Ginger, den ständigt återvändande.

Ullah sa...

Jag har också bara läst ettan. Skulle gärna vilja läsa resten, men vet inte när det kan ske.

Steffe sa...

Jag har läst hela serien, men det var många år sedan. Tycker att böckerna är bättre på originalspråket.

Pseudonaja sa...

Jag har läst alla också. Väldigt bra var de.
Jag tror att du har rätt i att Lee skrev merparten i delarna 2-4. Jag har läst det någonstans.
En ren gissning från mig är att Clarke har varit inblandad i hur handlingen ska vara i stora drag och sedan har Lee haft att skriva skriva böckerna.

Johnny sa...

pf: Ja, det funkade. Nu har jag plötsligt många böcker att välja på.

molly: Jodå, vissa böcker återvänder man ju ofta till, som Mästaren och Margarita, till exempel. Men just denna serie kommer det dröja ganska många år innan jag återvänder.

Ullah: När tid finnes. :-)

Steffe: Jag måste nog träna mer innan jag själv blir en bra jämförare.

Pseudo: Så kan det vara. Clarke är visionären, liksom, och den andra är den som trälar med skrivandet. :-)