Ljudet läcker

Det hände oftare förr, kanske på åttiotalet, att man kunde bli störd på bussen, på stan, på stranden, av folks musik. Det var på den tiden när man körde med bergsprängare. En viss typ av människor gillar ju att missionera sin musiksmak, och på den tiden var det fritt fram för dem. Som tur är har den kulturen nästan helt dött ut.



Jag funkar tvärtom - jag vill hålla min musik för mig själv, åtminstone när jag rör mig bland folk. Här på bloggen kan jag iofs flasha med min fina musiksmak, men att gå in här är ju trots allt ett eget val.



Fast jag har ett problem, och det är att jag utan att jag vill det låter andra höra på vad jag hör. Ljudet läcker ur hörlurarna. Som nu i morse. Jag ville kräma på ordentligt, men som vanligt kom nån tant och satte sig bredvid mig. Hon hörde antagligen vartenda ord som sjöngs i lurarna, och där satt hon och tittade surt på mig.



Det blev som ett chicken race mellan mig själv, henne och mig själv igen. Jag kände pressen från mig själv att vara omgivningen till lags och sänka ljudet. Jag kände pressen från tanten att sänka ljudet. Och jag kände pressen från mig själv att inte sänka ljudet eftersom tantens gillande eller ogillande borde vara helt oviktigt.

Nå, nu har jag skrivit av mig. Frågan är ju trots allt inte så viktig. En av låtarna jag lyssnade på, förresten, nu i morse var en version av en låt som Nina Simone sjunger: "Ain't Got No/I've Got Life". Den finns på Spotify, men inte live-versionen, som är mycket bättre. Jag lyckades extrahera en mp3-fil från YouTube, och den lyssnade jag på med hög volym. Jag upptäckte den via en blogg men jag minns inte vilken, så jag kan inte tacka. Så här låter den.


---
Läs även andra bloggares åsikter om musik, bergsprängare, tanter